432 KRIG MED RYSSLAND OCH DANMARK 1788—1790.

till riddare. Kristians avsättning symboliseras rätt drastiskt
genom en spark. En lustig bild ur Johans historia är fram-
ställningen av den vita märr i kvinnodräkt, som polackerna
skickade till tsar Ivan i stället för Katarina Jagellonika,
som han friat till!. Karl IX är särdeles lyckligt karikerad,
framför allt i en bild, som visar, shur arg han var vid riks-
dagem». Scenerna ur Karl XII:s historia äro också livfullt
tecknade, och av Hattar och Mössor finnas flere roliga kari-
katyrer.

Ritstiftet förblev Ehrensvärds vän till det sista. Ju butt-
rare han med tilltagande; år och krämpor blev i ord, dess mera
skämtsam vart han i sin teckning. Hans hälsa slog tidigt
slint. Redan vid 51 års ålder skriver han till en vän, att han
har »den uslaste hälsa, som kan gå i ett par skor. Om den låge
i lakan, vore det rent ut bättre.» Fyra år därefter säger han:
»sJag består endast av piller och glasögon.» Och vid samma
tid anförtror han Oxenstierna sin längtan att få gå bort.
Kort därefter, i maj 1800, fick han sin önskan uppfylld. Stor
och innerlig var vännernas sorg. Hans vän Adlerbeth säger
om honom: »Avund och hämnd, högdragenhet och fåfänga voro
känslor, som han aldrig erfarit. Gemensamt med alla, som
intagit något utmärkt rum i allmänna ärendens vård, hade
han avundsmän och ovänner, men själv var han ingens.»

ä x
»

Ehrensvärd var en mångfrestande ande, som splittrade
sitt snille åt skilda håll och därför icke blev något riktigt
helt på något område, en man med mera entusiasm än ihär-
dighet. Vid sidan av sitt yrke — eller kanske rättare sagt
först och främst — var han ej blott en kvick karikatyrtecknare
utan också en originell konsthistoriker. Som stilist är han sär-
skilt känd för sitt korthuggna, paradoxala uttryckssätt. Där-
för ha somliga av hans uttalanden blivit bevingade ord, vilka
leva än i dag. Så är fallet med uttrycken »Kolonner?, vad gö-
ren I här?» och »Norden är en tung nation, full av hetsigheter»,
varvid han nog företrädesvis tänkt på svenskarne. Ypperliga

! Se Bd II: 272. — ? Pelarrader.
