KUNGAMORDET. 457

rättelser och tillägg utan att vara distraherad av vad som
föregick på teatern. På stora operan, där han hade en file
av rum för sin räkning, försvann han ofta ifrån sin grillerade
loge för att ingå i dessa rum, där han hade konferenser med
utrikes ministrar eller med sina egna ämbetsmän.

Det hände merendels var avgående post, att konungen
efter slutad supé och sedan han blivit avklädd, satte sig ner
att skriva depescher, stundom på flera ark, vilka skulle sättas
i chiffre för att avgå med posten. Sedan den var färdig, skulle
den ännu av konungen underskrivas, ehuru klockan redan var
1 eller 2 eller ofta mera efter midnatten. Presidentssekre-
teraren von Asp eller statssekreteraren Franc gick då upp för
att taga underskrifter och fann konungen redan liggande i
sin säng men sysselsatt med läsning.»

Under intryck av de franska revolutionsidéerna stegrades
hatet mot Gustav inom somliga oppositionskretsar ända där-
hän, att man talade om att taga »tyrannens» liv — tyrann
var nämligen det kraftord, man efter franskt mönster älskade
utslunga mot allt vad krönta huvud hette, oavsett hur litet
dessa än motsvarade de egenskaper av hårdhet och grymhet,
som låg i namnet. Den som skulle göra verklighet av de
ohyggliga tankarna var en f. d. officer vid livgardet, kapten
Jakob Johan Anckarström, en hård och obändig fana-
tiker, med ett egendomligt påbrå och en olycklig barndoms-
tid bakom sig. Hans far, som avancerade till överstelöjtnant,
var en underlig blandning av praktisk lanthushållare och
fantast, vars största intresse låg åt alkemi och guldmakeri.
Hans vän Gjörwell berättar, att i hans laboratorium hade
»den heliga elden brunnit flere år osläckt>, och nederst i
athanoren förvarades »det filosofiska ägget».

Jakob Johan hade redan som späd förlorat sin mor, och
den hårda och stränga uppfostran, som hans egendomlige
fader gav honom, gjorde honom trotsig och obändig.

Anckarströms maka var icke heller den, som kunde göra
honom lycklig. »Hennes sinne var ganska hårt, mera karla-
vulet än kvinnligt, säger Gjörwell. Ljuspunkten i hans till-
varo var de små barnen. Med dem trivdes han, för dem var
han »söta far», som slöjdade leksaker och roade dem.

En händelse, som fick ett stort inflytande på Anckarströms
livsöde, var en resa till Gottland, som han på sommaren 1790
