KUNGAMORDET. 461

väckt en sådan förskräckelse, att de kastat sig tillbaka till
det stället, där de haft sina hästar och begivit sig dädanm. —
Därmed uppgåvo de sammansvurna tanken att på den vägen
nå sitt mål.

Vid samma tid sällade sig till dem en tredje ung officer,
som tagit avsked på grund av sitt hat till konungen. Hans
namn var Adolf Ludvig Ribbing.

Samtida personers omdömen om Ribbing äro mycket
olika, men i en punkt äro alla ense: han var en ytterst häftig
natur. Men så hade han också gammalt krigarblod i sina
ådror. Hans far, riksrådet Ribbing, var känd ej blott som
en rättrådig man utan ock som en hetlevrad natur. Adolf
Ribbings mor var en av Sveriges mest firade skönheter och
en lång tid modets drottning i huvudstaden. Men till de
trofasta kvinnorna hörde hon icke. Man hade åtskilligt att
berätta om hennes kärleksäventyr. Hon räknade självaste
kung Gustav bland sina beundrare — helt platoniskt dock.
Men som hon och hennes make hörde till Lovisa Ulrikas in-
timaste krets, togo de också änkedrottningens parti i hennes
strid med konungen, vilket hade till följd, att den sköna
grevinnan ohjälpligt föll i onåd hos Gustav. I sin sårade få-
fänga var den temperamentsfulla kvinnan inte den, som sko-
nade konungen, ty hon förfogade över en skarp tunga, som
sade »tusende sarkasmer.

Adolf Ribbing hade som helt ung kommit till Frankrike
och där insupit de nya frihetsidéerna. Vad som framkallade
hans hat till Gustav III var en kärlekshistoria, i vilken
konungen inblandat sig. Ribbing friade nämligen till den rike
Karl de Geers sköna och älskliga dotter, och hon besvarade
den vackra gardeslöjtnantens känslor. Men konungen ingrep
och ställde om, att hans gunstling Hans von Essen blev den
lycklige. Den eldfängde Ribbing beslöt då att hämnas eller
dö. Han utmanade Essen på duell. Den slutade med en
värjstöt mot Essens hjärta, men Ribbings värja träffade ett
revben och stötte mot det med sådan kraft, att både klinga
och fäste sprungo i stycken och Essen var räddad till livet,
fast blessyren var svår.

Konungen förlät aldrig Ribbing, att han vågat angripa hans
favorit, och Ribbing å sin sida var numera konungens döds-
fiende. Han gjorde sig snart allmänt känd såsom en av de
