468 SOLEN GÅR NED I ÄSKMOLN.

Men när fängelsedörren slöts bakom honom, var det slut
med hans tvärsäkerhet. »Han tillbragte», säger Ribbing,
»sin tid i fängelset med att ångra sig och gråta, sjöng med hög
röst psalmer) och angav så många som möjligt av sina forna
vänner.

Lilliehorn hade, säger Skjöldebrand, »ända till denna
tid varit ansedd som ett mönster för unga män och åt-
njöt allmän högakt-
nino. Men Skjölde-
brand hade aldrig kun-
nat riktigt med hans
ultseende. Han tillhör-
de den vidriga, konst-
gjort ädla, poserande
lypen. - »Jag ttyckte
mig, säger Skjölde-
brand, »inse hans be-
mödande alt på sin
ranna fästa en skylt
med - inskrift: ”Här
finns raffinerad heder
och ära. Han talade
heist moral och höga
scntenser; men jag
tyckte mig alllid fin-
na, att en motsats av
vad han sade låg un-
der hans ord. Han
hade varit en av de iv-

Polismästare Liljensparre. rigaste bland de sam-

Träsnitt efter samtida miniatyrmålning. - mansvurne och lovat

att, så snart konungen

fallit, med gardet, som han påstod sig kunna disponera,
göra en revolution.»

Efter Lilliehorn kom turen till Horn och Ribbing att häktas.
När Anckarström avlagt sin bekännelse, blev den uppläst för
Horn. Men han bedyrade, att han var alldeles oskyldig.
Aldrig skulle han ha kunnat vara med om något så förskräck-
ligt som att »mörda, sticka eller skjuta Hans Maj:t». Lika
hett tog Ribbing saken. Han hade icke den minsta kunskap

