KUNGAMORDET. 469

om någon sammansvärjning. Och när de bägge grevarne
konfronterades med Anckarström, låtsade de den största
avsky för kungamördaren.

Så småningom lyckades dock den nitiske Liljensparre bryta
Horns trots och förmå honom till en fullständig bekännelse
om både hans och Ribbings skuld. Han spelade con amore
den stackars förledda oskuldens tårögda roll. Hans bekännelse-
skrift är ett mästerverk av sentimentalt svammel, och de
mera känslofulla medlemmarne av konseljen stormgräto, då
den upplästes.

När Horn erkänt sitt brott, kom plötsligt även Ribbings
bekännelse men endast i vad som rörde honom själv. Om
sina medbrottslingar teg han obevekligt. »Ribbing var karl-
aktig men Horn en dålig och svag brottsling», säger Lars
von Engeström. Också gör Ribbings bekännelse ett intryck
av manlighet och ridderlighet, som fördelaktigt bryter av
mot Horns, Lilliehorns och andras sentimentala deklamationer.
Döden motsåg han utan fruktan. »Mitt jäsande blod, mitt
häftiga sinne och min naturliga orolighet hava under en
27 års levnad ej givit mig ett ögonblicks lycka», anförtrodde
han sin mor.

Liljensparre var så ivrig att häkta, att snart sutto inemot
ett hundratal personer i fängelse. En av den Pechlinska ligan,
Ture Johan Bielke, hade tagit sig av daga med gift. Bland
huvudstadens befolkning jäste det av förbittring och avsky
över dådet, och ingen mera känd oppositionsman gick säker
till livet.

Gustav på dödsbädden.

Medan allt detta pågick, utkämpade Gustav sin sista
kamp. Armlelt stod nu, som under andra svåra tider, trofast
vid sin väns sida. Han hade kommit sent till maskeraden.
När han skulle gå in i operahuset, får han till sin bestörtning
höra, att konungen blivit skjuten. FHan överväldigas så av den
hemska nyheten, att knäna ej längre vilja bära honom. Han
störtar in i konungens rum, och vi låta honom nu själv berätta:
»Så snart konungen fick se mig, sade han: ”Min vän, skulle
Ni någonsin hava trott, att jag skulle bli sårad bakifrån?”
Han räckte mig därpå handen och smålog samt sade med an-
