470 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.

ledning av den obeskrivliga bestörtning, vari jag befann mig:
”Var icke så förskräckt, min käre Armfelt — Ni vet vad det är
att vara sårad. Det här är ingenting; det gör icke alls ont.”
Under tiden såg jag, huru blodet strömmade och färgade den
gråa mantel, som kungen hade svept kring nedre delen av
kroppen, samt överdraget på soffan. Jag hade hjärtat så
beklämt och sinnet så bedövat, att jag icke kunde få fram
tio ord i stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyr!,
sveko mig mina krafter. Hans Maj:t lät mig sitta ner, och
chevalier Corral? bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg
jag folk springa hit och dit utan att just veta, vad de gjorde.»

Konungens sår ansågs till en början ej livsfarligt, men vid
närmare undersökning visade det sig, att pistolladdningen,
som bestod av två kulor, hagel och spik, trängt djupt in och
skadat ädlare delar av kroppen. Det var omöjligt att uttaga
kulorna. Konungens kirurg, överdirektör Theel, lyckades
»endast uttaga några små spiknubbar. Under hela den plåg-
samma operationen», säger Armåfelt, »höll konungen mig i
handen, vilken han då och då hårt tryckte. Några gånger
förvreds hans ansikte, men intet skrik, ingen klagan undslapp
honom. :Armifelt tillfogar nu följande reflexioner: »Ko-
nungen var icke av naturen modig. Han hade en medfödd
rädsla, som han bevarade under hela sitt liv — i småsaker.
Men detta hindrade icke, att han i alla viktiga ögonblick,
då det behövdes att visa mod och bestämdhet, var en över-
lägsen man, och detta med en oändlig ledighet och behag.

! Armfelts starka kroppskonstitution hade fått en ohjälplig knäck
under 1790 års ryska krig, då han i spetsen för sin brigad med eldig
och hänsynslös tapperhet stormade fram mot ryssarnes befästa ställ-
ningar trots ett fruktansvärt regn av kulor, bomber och granater.
Han träffades av en kula, som genomborrade bröstet och högra axeln.
Ännu finns i behåll den biljett, som han kort efter sin plågsamma
och farliga blessyr skrev till hustrun. Där står med darrande, nästan
oläslig stil: »Oroa dig ej, min lilla Hedda! Jag är blesserad i högra
axeln men mår bra. Ruuthen skall säga dig resten.

Din tjocka pojke
med vänster hand.>
Man kan förstå, hur hårt blessyren tagit på Armfelts hälsa, då en
sådan nattuggla, som han var, på våren 1792 på tal om konungens
supéer på Haga efter teaterdags skriver: »Min klena hälsa tvingade
mig att återvända hem, när man satte sig till bords.>

2 Portugisiske ministern.
