474 SOLEN GÅR NED I ÅSKMOLN.

under tidernas lopp förvandlats från förtjust beundrare av
snillekonungen till en först kallsinnig och slutligen hätsk mot-
ståndare. Man kan i hans memoarer följa, hur hans förhål-
lande till konungen på detta sätt undan för undan förändrades.
Förklaringen ligger dels i att Hamilton är på en gång inbiten
aristokrat! och stark beundrare av den parlamentariska fri-
heten, dels i att hans befordran på hovmannabanan ej mot-
svarade hans förhoppningar. Ännu i början av 1780-talet
kan han ge konungen ett varmt erkännande i sådana ord som
dessa: »Vad som haver insegel av stort och vackert, rörer
Gustavs hjärta. Bättre herre är omöjligt att kunna tjäna.»
Men på 1789 års riksdag var han en av Gustavs farligaste
motståndare, och i hans illa dolda sympati för kungamördaren
Anckarström når Hamiltons hat mot Gustav III sin höjdpunkt.
Det är fullkomligt upprörande att i hans »anekdoter» läsa,
hur han tolkar konungens sinnesstyrka under de sista dagarnas
sjukdom blott som prov på Gustavs »underliga förställnings-
konst». Här förvandla hat och politisk upphetsning en redbar
och eljes högst aktningsvärd man till pamflettskrivare helt
enkelt och simpelt. Så här skriver han: »När någon var när-
varande, dolde konungen under ett glatt utseende den olid-
liga smärta, han utstod. Han sökte, om detta var möjligt,
att bedraga alla, som omgåvo honom.»

Hamilton berättar vidare, hur Gustav en natt säger till
dem, som vaka i rummet, att nu vill han sova. Endast ko-
nungens kirurg, överdirektör Theel, stannar då kvar och vakar.
Efter en stund smyger sig Theel på tå bort till konungens
säng för att se, om han sover. Han hör honom då oupphörligt

1 Betecknande för hur överlägset han såg ned på vanliga dödliga är
t. ex. att han, bland alla den tidens stora skalder blott nämner en och
därvid med en grand-seigneurs utsökta nedlåtenhet talar om »en vid
namn Leopold>. Om graden av de Hamiltonska memoarernas tro-
värdighet kan man ytterligare döma av följande ord i hans kamrats,
den rättframme, vederhäftige Gustav Johan Ehrensvärds dagboks-
anteckningar»: »Om humeur och kvickhet icke oftast tagit överhanden
för de sanna underrättelser, som för honom varit svåra att undfå,
så torde dessa memoarer bliva för eftervärlden intressanta. Men den,
som levat inom hovet så länge som jag och sett, på vad avstånd
greve Hamilton kunnat vara kännare av de hemliga drivfjädrarne
till de flesta händelser, kan även döma om trovärdigheten av de
mesta dess reflexioner och berättelser.»
