486 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.

obönhörlig förblev hon mot en hel rad av mer eller mindre
högättade män, som blivit förälskade i »denna vackra her-
dinna».

När Gripenhielm såg hennes ståndaktighet, blev han fylld
av sällhet, och »hela den kringliggande dälden och alla träden
voro vitlnen till de fägnetoner, han sin trogna herdinna till
ära slog på sin luta».

Men Gripenhielm måste med tiden överge herdebanan
och gick in vid kungliga kansliet i Stockholm. En dag fick
han order att företaga en utländsk resa. Avskedsmötet
mellan de bägge älskande blev rörande, såsom tillbörligt var.
De träffades i skymningsstunden i »ett grönt kabinett i en
liten trädgård». Här växlade de porträtt samt armband,
smed varannans hår och deviser invirkade». Så var det slut
med alla ljuva flöjttoner, alla knäppningar på lutan, slut
med svärmerier i gröna kabinetter och dunkla grottor — slut
för alltid. Ty hjälten föll i en hetsig feber och dog i Leipzig.

Samma natt och samma timma, som han avled, kom han
in i den älskades kammare alldeles som före avresan och
sräckte henne med en vänlig min och suck handen för
att liksom bjuda det sista farväb. Det dröjde hela tre år,
innan Maria Gyllenstierna hämtade sig efter dessa själs-
skakningar. Hon var »mycket sjuklig i ömsom tvinsot,
gulsot och frossa. Men nästan var natt var Gripenhielm hos
henne.»

När ytterligare sju år gått, förlovade sig emellertid Maria
Gyllenstierna med baron Esbjörn Reuterholm. <FEhuru
Gripenhielm alltid »synts misslynt», så snart hon tänkt på
äktenskap, och avrått henne därifrån, var han vänlig nog att
komma på besök flere år efter giftermålet och »vagga hennes
barn» om nätterna, när sköterskan somnat ifrån dem.

Yngst och ojämförligen märkligast av de fem barnen
var Gustav Adolf Reuterholm. Han var verkligen något
mycket underbart. Både på fädernet och mödernet hade han
andeskådare att brås på — »mer än vanligt upplysta mäniskor»,
såsom han själv kallar dem. En så märklig man måste
ju vara förutbestämd till något alldeles ovanligt stort. Den
tanken slog också rot redan i hans barnasjäl, att han skulle
bli åtminstone Sveriges störste man, om icke den störste
i hela världen. I själva verket trodde han sig stå under
