HERTIG KARL OCH HANS STORVISIR??. 487

försynens speciella omvårdnad och vara åtföljd av en
särskilt anställd skyddsängel, som räddade honom ur otaliga
faror. Det var denna skyddsande, som vid en eldsvåda på
Svidja hjälpte även hans far, när denne räddade det späda
barnet genom att hoppa ut med honom genom fönstret.
I samma ögonblick, berättar Reuterholm med dramatiserande
diktargåva, »rasar hela väggen och träffar honom i sitt falls,
så att — o höjd av spänning! — hans ena toffel blir lågornas
rov. »Aldrig har försynen underligare frälst ett människo-
livb utbrister självbiografen omedelbart därpå. Det är
Reuterholms älsklingsreflexion. Samma skyddsängel in-
grep också, när Gustav Adolf drumlat i en damm »full av
ormödlor, sniglar och andra otäcka reptiler», för att ej tala
om alla de gånger den framtida storheten på resor meilan
finska och svenska kusten var i sjönöd men genom andar-
nas speciella mellankomst blev frälst till båtnad för både
skeppare och skuta. Att de sluppo undan på köpet var givet-
vis bara för den store, utkorade mannen Gustav Adolf Reuter-
holms skull.

Som en av sina vackraste egenskaper redan under barnaåren
framhåller Reuterholm i sin självbiografi »ett slags ömhet
eller lätthet att gjuta tårar vid en liten fågels död eller vid
ett lambs slaktande», ja vid blotta åskådandet av »solens
nedgång en vacker sommarafton, av ett rikt blomsterprytt
fält samt isynnerhet av en stjärnklar himmeb. Den kunde
han — säger han — i timtal sitta och »beskåda med en så
djup beundran och tillika förnöjelse, att tårarne därvid
ömnigt strömmade mig ur ögonem. Och han konstaterar
med stolthet, att denna förmåga att gjuta tårar växt med
åren.

Efter studier i Uppsala gick Reuterholm in som fänrik
vid armén. Den unge svärmaren hade utvecklat sig till en
ovanligt vacker yngling. Men med sitt blödiga sinne passade
han icke för militärtjänsten och övergick därför till hovmanna-
banan. Han gav sig nu mysticismen och andeskåderiet i
våld, och lättrogen som han var, blev han till slut fullkomligt
bortkollrad.

Både sin fars och sin mors död förutsåg han genom aningar.
Vid tiden för moderns bortgång, som inträffade år 1783 —
efter att länge ha varit väntad — hemsöktes han av »en
