488 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.

kokande oro» och hörde andeknackningar. Och samma natt,
som hon avsomnade, kom en gammal man till honom i
drömmen och förkunnade dödsfallet.

Hör var nu ett kärkommet tillfälle för Reuterholm att få
visa sig som »den ömmaste av söners. Kungl. sekreteraren
Johan Albert Ehrenström, som vid denna tid var varmt
fästad vid Reuterholm och tillsammans med honom gråtit
många ädla tårar över rörande böcker men sedan i Reuter-
holm fick sin »grymmaste fiende och förföljare» — denne
Ehrenström har givit oss en utsökt läcker beskrivning av
känslosvärmaren och skådespelaren Gustav Adolf Reuter-
holms beteende vid detta tillfälle. Han tillställde dagligen
»scener av konvulsioner, rop, tårar och suckar och avvisade
all trösts. Men sedan han »genomgått de första paroxysmerna
av sin excentriska sorg», for han hem till Finland för att vid
moderns begravning kunna fortsätta det gripande skåde-
spelet i mera högtidliga former. Därvid medförde han
bland annat en ymnighet av tryckta verser, ej blott över den
avlidna utan även till — honom själv, den förkrossade sonen.
De voro allesammans författade av den ömme, känslosamme
synglingen» själv.

När Gustav Adolf Reuterholm nu kom fram till sorgehuset,
vart han »nästan vanmäktig och lät släpa sig ur vagnen
uppför trappan in i moderns sängkammare, där han under
rop och skrik kastade sig över hennes säng». Sedan uppsluka-
des hela hans intresse av begravningsceremonierna, som han
komponerat med utsökt raffinemang. När slutligen kistan
skulle föras ned i gravkoret, kom skådespelets höjdpunkt,
då Gustav Adolf Reuterholm, i det han trädde in i gravkoret,
»med ett högt rop avdånade eller låtsade avdåna och blev
därifrån, sedan halsduken blivit öppnad och ansiktet be-
stänkt av brodern med luktvatten, buren tillbaka till sin
bänk i kyrkan. Vid återfärden till sorgehuset lät han vid
skenet av facklor föra sig, såsom halvdöende, till ett i en
eklund nära gården befintligt lusthus, där han intog sängen,
överlämnande åt sin broder att göra les honneurs vid supén.
Hela denna scen upprörde och skakade mig på det högsta»,
säger Ehrenström, som icke var bland dem, vilka redan på
förhand visste, att en avdåningsscen var planerad just för
det tillfället. Han blev därför djupt upprörd, när han såg,
