492 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.

för Reuterholm att kunna leda Karl var följaktligen att
aldrig lämna honom ur sikte utan övervaka honom som en
skolmästare sin lärjunge. När ingenting annat hjälpte, tog
»storvisiren» till hotelser och skräckmålningar, och då lydde
Karl ofelbart som en strykrädd pojke. Någon gång lät dock
Reuterholm hertigen få sin vilja fram. Men då gällde det
småsaker, och eftergivenheten var bara anlagd på att driva
igenom »storvisirens» vilja i någon fråga av särskilt stor vikt.
Men naturligtvis försökte Karl inbilla andra, att det var han,
som regerade Sveriges rike: han kunde naturligtvis när som
helst skicka i väg Reuterholm, men han behöll honom, därför
att han drog nytta av honom.
Litteratur: Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, Antecknin-
gar och minnen (Elof Tegnér, Valda skrifter IV).
O. P. Sturzen-Becker, Reuterholm efter hans egna
memoarer.
Oscar Malmström, Till Gustaf Adolf Reuterholms
historia.
Martin Nylund, G. A. Reuterholm under förmyn-
daretiden 1792—1796.

Gustavianerna störtas. Men kunga-
mördarne slippa lindrigt undan.

att taga till sommarbostad Gustav III:s älsklingsplats,
den gamla paviljongen på Haga, där han nu i sin en-
samhet mediterade över ödets egendomliga växlingar »och
alltings stora vanskelighet». Gustav III:s vänner blevo också
föremål för hans hämnd och avlägsnades från allt inflytande
på regeringen. "De blevo bortskickade åt olika håll, Armfelt
till Italien och Toll till Varsjava såsom svenska sändebud,
Ruuth till Pommern såsom generalguvernör, Schröderheim
till Uppsala såsom landshövding, Wallquist och Nordin till
sina befattningar i Växjö och Härnösand.
När Armfelt hade sin avskedsaudiens hos hertig Karl,
blev det en utsökt vacker scen med »omfamningar, ömhets-

l :N av de första triumfer, Reuterholm unnade sig, var
