GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 493

betygelser och de mest smickrande och rörande yttranden»,
berättar Armfelt. »”Mem, tillägger han, »jag lät icke lura mig.»

Gustav III:s tid hade varit snillets. Nu var det småsinnet
och dumheten, humbugen och all möjlig tarvlighet, som yvdes
och pöste och gjorde sig bred. I hertigens närmaste omgiv-
ning fanns ej en enda man med verkligt gott huvud. Män så-
dana som Reuterholm, rikskanslern Fredrik Sparre! och
Reuterholms kreatur justitiekanslern Lode vore de, som
angåvo tonen.

x

I strid mot gustavianernas yrkanden blevo också kunga-
mördarne lindrigt straffade. Reuterholm diktade ihop ett långt
och vackert tal, som hertigen fick hålla i konseljen. Det
innehöll, att enligt en önskan, som den avlidne konungen ut-
talat på dödsbädden, borde endast Anckarströms huvud falla
och alla de övriga, som voro invecklade i mordgärningen,
benådas till livet. Därefter förkunnade hertigen, att han
»vid sin broderliga kärlek och furstliga ära tillsvurit» den
döende att villfara denna »hans sista bön, vilkenm, enligt
Karls ord, »satte Gustav III:s ädelmod och-hjärta i den vack-
raste dag och bättre än Svensksunds seger förevigade Dess
minnex!l

Armfelt, som nästan oavbrutet vistats vid Gustavs döds-
bädd, kände bättre än någon annan till, hur sanningslöst
detta prunkande vältalighetsblomster var, och gustavia-
nerna upprördes i sitt innersta.

Välgörande. verkade däremot onekligen Karls ingripande
mot Liljensparres häktningsraseri. Polismästaren spanade
med sådan iver efter medbrottslingar till kungamördarne,
att slutligen nästan alla, som haft någon som helst beröring
med de brottsliga eller fällt något oförsiktigt yttrande, sattes
inom lås och bom. Hertigen måste därför tilthålla den nitiske
spårhunden att gå fram med större varsamhet och befallde
honom att frigiva dem, som voro minst komprometterade.
Karl förklarade rent ut för Adlerbeth: »Jag klipper av hela
härvan, ty den är så lång och trasslig, att man inte kan veta,

1 Se sid. 531.
