494 GUSTAV IV ADOLFS FÖRMYNDARE.

var ändan finns.» Därigenom skingrades åtminstone i någon
mån den ohyggliga skräckstämning, som en tid vilat över
huvudstaden. Men hemska scener förestodo ännu, innan
blodsdramat spelats till slut.

Domen över Anckarström lydde på att han skulle »sjämte
förlust av gods och ära mista högra handen, halshuggas och
steglas, sedan han likväl förut till straffets skärpande tre
dagar å rad på särskilda stadens torg stått två timmar i
halsjärn på schavott och därpå av bödelsknekten med fem
par spö blivit hudstruken».

Medan han i fängelset bidade sitt öde, fick han en enda
gång mottaga besök av sin hustru. Den gripande scenen
skildras av Gjörwell med följande ord: »När hon kom in,
kastade hon sig över honom, där han satt tvärs över sängen,
och döljde sitt ansikte mot hans bröst. Han tog henne i
faren och ropade: ”Min Staval Se upp, se på mig, min Staval”
Och när hon det äntligen gjorde, sade han: ”Känner du igen
mig, min Stava? Nej, det gör du inte, ty sådan har du aldrig
sett mig, ty nu ser du uti mig ett Guds barn.” Han talte
sedan fast beständigt om både sin och hennes själ, hennes
framtida vandel inför Guds ansikte och om deras barns
uppfostran; tröstade henne därmed, att hon och barnen
fingo behålla allt sitt timliga goda. — Hon var naturligtvis
mycket bestört och nedslagen men grät icke mycket.» Hennes
sinne var också, som Gjörwell anmärker, »ganska hårt eller
kanske, rättare sagt, mera karlavulet än kvinnligt»>.

Den gamle bibliotekarien, som varit en faderlig vän för
Anckarström sedan dennes barndom, berättar, att den döds-
dömde första schavotteringsdagen, den 19 april, o»gick oför-
färat och nästan sturskt upp på denna ärelösa teaters —
det var på Riddarhustorget, som schavotten stod. Hela
tiden, medan han stod i halsjärnet, »såg han fritt omkring
på allt det oräkneliga folket på torg, gator och i fönster.
Jag stod en stund på torget men mäktade ej vänta ut execu-
tionen».

Om denna senare del av det ohyggliga skådespelet finns
en skildring av ett annat ögonvittne, Karl Gustav Nordin,
som i sin dagbok berättar därom: »Executionen fördes på
det strängaste. Rackarens dräng, en stor stark karl, som till-
förne varit profoss i Södertälje, slog honom, och vice slotts-
