GUSTAVIANERNA STÖRTAS. 499

Ribbing, Horn, Lilliehorn och en löjtnant Ehrensvärd hade
också av hovrätten blivit dömda till döden, men hertigen
mildrade straffet till landsflykt.

En av deltagarne i mordplanen, riksgäldsfullmäktigen
Ture Johan Bielke, tog gift, när han blev uppkallad till
förhör. Såsom självspilling och högförrädare blev han en-
ligt hovrättens utslag på bödelsdrängens släde utförd till
Skanstull och nedgrävd på galgbacken.

Ribbing vistades en tid i Köpenhamn och styrde se-
dan kosan till det stora revolutionslandet Frankrike. Men
skräckväldets ohyggligheter blevo outhärdliga på nära håll
t. o. m. för en så eldig frihetssvärmare. Han flyttade över
till Schweiz och var nu glad över att ha sluppit ifrån »de
blodtörstiga fransoserna, som träla under den gruvligaste
despotism och hava förvandlat sitt gudomliga land i en
blodsölad bödelshåla».

I Schweiz hade han ett kärleksförhållande med den obetyd-
lige svenske ministern Staels temperamentsfulla maka, född
Necker. Hennes brev till Ribbing betecknas såsom det bästa
och lidelsefullaste, som »Corinnes» författarinna skrivit.

Efter en tid finna vi honom på en gård i närheten av Köpen-
hamn, där han för en lantbrukares lugna liv. Men snart
rycker han sig alldeles ur idyllen och uppträder som en äkta
världsman och vivör i Paris” salonger. Ett par år gå, och han
gifter sig med en f. d. fransk nunna, som enligt Alexander
Dumas d. ä:s försäkran var »den mest fullkomliga bland
kvinnor,. Hon förmådde också skänka den orolige Ribbing
den sanna lyckan. Han slår sig nu ned på en fransk lant-
egendom och lever som godsägare och vinodlare, tills den
monarkiska reaktionen kommer och förjagar honom från
Frankrike. Efter några års verksamhet som tidningsman i
Bryssel kom han emellertid tillbaka och tillbragte de två
sista årtiondena av sitt liv i Paris som medarbetare i ett par
tidningar. Fåfängt försökte han att av Karl XIV Johan
utverka sig tillstånd att få återvända till Sverige. Han dog
först 1843, 78 år gammal. In i det sista behöll han sin vilje-
kraft oförminskad, och ännu vid 71 års ålder åtnjöt han så
god hälsa, att han ej kände något tecken till ålderdomsskröp-
lighet eller några kroppsliga plågor. Däremot plågades han
