JARMFELTSKA SAMMANSVÄRJNINGEN.? 521

frid för sin kunglige tillbedjare. Han bestormade henne med
böner att bli hans älskarinna. Men då hon sade nej, blev
han så uppskakad, att han fick feber och måste lägga sig
till sängs för att lugna sina känslor. Den sköna for ut på
landet för att få vara i fred. Men den försmådde älskaren
suckade och grät och skrev brev på brev till det dyrkade före-
målet. Det ömkliga, krypande tonfallet känner man rätt bra
igen från den kärlekskranke hertigens korrespondens med
Augusta Löwenhielm. Det går alldeles i samma stil, när han
för den sköna Magdalena bedyrar: »Varken tiden eller ens
den likgiltighet, Ni visat mig, skall kunna minska den lågande
kärlek, som Ni ingivit mitt hjärta.» Det är rent äckligt att
höra honom gå på så här i den högre stilen: »Frånvaron utövar
ej inflytande på andra sinnen än sådana, som endast svagt
älska, eller sådana, som endast älska för sin egen skull. Men
de, som äro genomträngda av en livlig och uppriktig känsla,
hämta därav endast ny styrka. Så är förhållandet med mig.
Oaktat Ert förakt, Er avsky, Er likgiltighet, oaktat jag för-
lorat hoppet att någonsin se Er dela mina känslor, skall
jag älska Er hela mitt liv igenom.» Han hoppas nu bara,
att hon skall ägna honom en tanke av beklagande, »likasom
segraren understundom ömkar sig åt fången, som är fast-
kedjad vid hans triumfvagm. Och till sist deklamerar den
gamle kvinnojägaren med ett patos, så falskt att det skär i
öronen på en: »Ack att jag kunde, även med uppoffring av
mitt liv, bidraga till Er sällhet! Min sista suck helgar jag
åt Er.»

Stundom kunde hertigens efterhängsenhet taga sig ut-
tryck i nästan direkta kärleksförklaringar i hela hovets när-
varo. Men föremålet för hans ömma låga snoppade alltid
av honom. Hoppet om en gynnsam sakernas vändning levde
dock alltid kvar på bottnen av hans gamla förförarsjäl, och
när ett rykte om Armfelts död kom ut, visade H. K. H.,
enligt fröken Rudenschölds berättelse, »en vwvildsint glädje».

Men mot en sådan tillbedjare var och förblev Magdalena
Rudenschöld obönhörlig, trots alla förespeglingar om politiskt
inflytande både för henne själv och för hennes vänner gusta-
vianerna. Hon avvisade t. o. m. ett pensionsbrev på 3,000
rdr jämte ett kontant belopp, som Karl sände henne för
att beveka hennes hjärta. Det förlät hertigen aldrig.
