548 GUSTAV IV ADOLE.

att bota», skriver guvernören. Men här liksom flerstädes
framgår av dagboken, att Sparre är en förståndig pelagog,
som bestämt ogillar alla tankar på att försöka tvinga den
lille till att bli modig, ty, säger han, »ett enda skrämsel-
intryck hos ett barn fordrar månader och år att utplåna —
så känsligt är späda barns nervsystem. I stället borde man
behandla hans känslighet med lugn och på sin höjd småningom
söka vänja honom därifrån. Mild fasthet och gott humör är
Sparres sunda recept för uppfostraren. Armfelts shurtiga
och föga krusande fasoner med Prinsen» inverkade också
välgörande. Den lille blev mer och mer förtjust i sin kavaljer,
och när Armfelts vakt för dagen var slut, hände det, att den
lille brast i gråt.

Ett vackert drag i den lilles karaktär, som Sparre tidigt
konstaterar, är detta: »H. K. H. har den stora dygd att
aldrig någonsin säga något osant ord. Aldrig bjuder han på
minsta sätt till att vilja bemantla, långt mindre undandölja,
vad han ock måtte hava begått för fel. Han älskar san-
ningen.» Han håller alltid, vad han lovat, och citerar därvid
gärna med skälmsk min ordstävet: »En ärlig karl står vid
sina ord, och en gumma står vid sin påse.»

En dag när prinsen varit osnygg, skämmer Sparre ut
honom ganska allvarsamt och låter i prinsens närvaro befalla
drabanterna att icke göra honnör för honom. Hela dagen är
han sedan »bedrövad och mycket modfälld». Men följande dag
bättrar han sig. Så snart han givit bevis därpå, vänder han
sig till en livpage med tillsägelse, att nu kan han gå ut och
befalla livdrabanterna, »att de göra honnör i dag, när Prin-
sen kommern.

Sedan händer det icke på ett par månader, att prinsen är
osnygg. Men en dag under en promenad i Drottningholms-
trakten »går stora bubu plötsligt lös.. Sparre ger honom nu en
uppsträckning. Men eftersom denna ej upptas med det till-
börliga allvaret, visar han prinsen sin avsky för hans beteende
genom att låtsa, som om han struntade i den lille, »sföga svara
honom, gå ett långt stycke framom honom och icke se efter ho-
nom, antingen han följde med eller icke. Han gick långsamt
och steg för steg samt brydde sig föga om att avancera.s» Men
slutligen blev han tankfull och ångerköpt.
