562 GUSTAV IV ADOLFE.

att de ej äro tillräckligt påpassliga, ty därvidlag är han olant-
ligt kinkig och fordrande. När det gäller vördnaden för hans
person, tyckes han på det hela taget bliva ytterst nogräknad
och aldrig komma att förlåta den minsta förseelse utan i
dylika fall bliva rent av hård.» Till en del tillskriver herti-
ginnan detta, att ingen av hans uppfostrare »bibringat honom
minsta begrepp om hur han skall sköta sig i sällskapslivet>.
När hon själv slutligen begagnade ett lägligt tillfälle att låta
den unge fursten förstå, hur illa han bar sig åt, var han bara
ohövlig mot henne, och det kostade mycket på hans stolthet
att till sist förmå sig till att bedja henne om ursäkt.

Hertiginnan värderade dock den unge konungens omutliga
rättrådighet och sanningskärlek, men för övrigt var det
svårt att riktigt komma under fund med en så inbunden och
högdragen natur. »Ehuru det icke är honom givet att kunna
glänsa med kvickhet och snille, tror jag, att han har mycket
gott förstånd, vilket är av större betydelse i hans ställning.
Väljer hän även klokt sina rådgivare, bör han kunna bli
till lycka och välsignelse för sitt land.»

Reuterhbolm störtas. Det ljusnar för
gustavianerna.

lingarna i Petersburg gingo om intet, och han fällde ytt-

randen om att man borde sätta den envise konungen
inom lås och bom. Dylikt opassande tal inberättades av bered-
villiga personer till Gustav Adolf, och det märktes sedan på
konungens uppträdande mot Reuterholm, vad han tänkte om
honom. Han bevärdigade ej den nyss så mäktige mannen med
en blick. Det var tydligt, att »storvisirens» roll var utspelad.
En dag kallade Gustav Adolf honom upp till sig och lät ho-
nom i ett oförblommerat språk få höra sitt syndaregister:
förföljelsen mot Armfelt och gustavianerna, hans uppträdan-
de före och under ryska resan, hans förgripliga utlåtelser
mot konungen m. m. Till sist förklarade Hans Maj:t, att
han ej kunde nyttja honom i sitt rikes tjänst; men Reuter-

REUTERHOLM skummade av ilska, när underhand-
