564 GUSTAV IV ADOLF.

ringar och tunga bördor i förra tider för Sveriges väls. Men
han fann en tröst i hoppet, att Hans Maj:ts hjärta sännu,
såsom förr, var öppet för vänskapens tröstx, och att den forne
vännen skulle, som han säger, vinför världens, svenska na-
tionens representanters och alla andra därpå nyfiknas ögon
göra mig en sådan reception,' som mina gjorda tjänster,
lidna oförrätter och Dess egen ära och samvete det högtid-
ligen fordra». Han längtade nu bara efter att få »skynda
till detta för mitt hjärta så kära och länge efterlängtade
mötet».

Hertigens svar kom som ett åskslag ur skyn. Den forne
sstorvisiren» fick nu, som han säger, »fullkomligen lära kän-
na hela botten av den uslingens svarta karaktärs. Hur upp-
rörande, att denne furste nu, då han stod »så gott som med
ena foten i gravem, skulle på detta sätt »demaskera sig själv»
och begå »ett avskyvärt stinkande förräderb! »Svag och
eländig» nog var han att ge efter för Reuterholms fiender
och »uppoffra sin vän, som förr frälsat både honom själv och
riket från oundviklig undergång,. I brevet tillkännagav
nämligen hertigen, säger Reuterholm, »att han — icke vi-
dare ville se mig, och som förevändning därtill föregavs,
att han av min sista skrivelse funnit sig ganska förolämpad».
Så fick Reuterholm bittert röna mänskosinnets ostadighet.
Det var ej blott »det dumma och elaka packet>, som ej upp-
skattade alla de faror och ansträngningar, han haft att ut-
stå för dess skull; även hans bäste vän hade svikit honom.

Han lämnade nu det otacksamma Sverige för alltid och
slog sig ned i staden Slesvig för att avvakta de stora för-
ändringar, som han väntade skulle snart inträffa i hemlandet.
Men han fick vänta förgäves. År 1813 dog han, 53 år gam-
mal. Det säges, att han blivit skrämd till döds, då svenskarne
efter segern vid Bornhöft” ryckte fram för att besätta Sles-
vig.

Han dog ogift. Fruntimmerskarl var han minst av allt,
trots sitt fagra anlete. Skalden Johan Gabriel Oxenstier-
nas fru var en av de kvinnor, som givit Reuterholm korgen.

3 &
b

! Ge mig ett sådant mottagande. — ? Se bd VIIL
