DET LJUSNAR FÖR GUSTAVIANERNA. 565

För gustavianerna randades nu bättre tider. Magdalena
Rudenschöld hade redan före utgången av förmyndartiden
blivit frigiven och fått sig en vistelseort anvisad på Gott-
land. Nu erhöll hon frihet att vistas var hon ville. Aminoff
och Ehrenström återfingo också friheten. Långsammare
gick det med Armfelts upprättelse.

Tack vare Katarinas beskydd hade han kunnat leva trygg
i Kaluga,' medan olyckan drabbade hans vänner i Stock-
holm. Vid underrättelsen om vad Magdalena Rudenschöld
och Ehrenström fingo utstå blev han, enligt sin egen upp-
gift, så upprörd, att han höll på att sätta livet till. Han fick
ett anfall av blodstörtning, som räckte flera timmar. Till
sin hustru skrev han: »Ur min inbillning skall aldrig gå detta
skådespel, som man visat världen, av en oskyldig man, som
släpas upp på schavotten och därifrån till avrättsplatsen,
och av en kvinna av börd — till hennes olycka är jag skul-
den! — som tvingas att sluta sina dagar bland det uslaste
pack, tjuvkonor och beryktade kvinnor. Mitt hjärta sön-
derslites av grämelse och förtvivlan.»

Det första halvåret i Kaluga fick han tillbringa i ensam-
het. Men stor blev hans glädje, när hans hustru och barn
kommo dit och delade hans landsflykt. I Ryssland liksom
överallt, dit Armfelt kom, vann han vänner, som frikostigt
bistodo honom, så att han ej just behövde pruta av på sina
höga vanor. Ty den pension av 5,000 rubler om året, som
Katarina anslog åt honom, räckte naturligtvis icke för hans
behov. Den intressante, belevade flyktingen behandlades
av ryssarne med stor vördnad, och han deltog i deras säll-
skapsliv; men egentligen trivas kunde han icke bland dessa
människor, om vilka hans omdöme var, att de »utveckla
mera närgången oförskämdhet än stolthet, mera under-
dånighet än belevenhet. Fruktan för Sibirien och knut-
piskan är i sista hand, vad som bestämmer ryssens upp-
förande.» Det var en underlig värld av asiatiskt barbari med
en tunn västerländsk fernissa, som han här kommit in i.

Den landsflyktige gustavianen väntade bara på Gustav
Adolfs tronbestigning i förhoppning att konungen skulle

1 Jfr sid. 518.
