EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 577

Sammandrabbningen mellan partierna på Norrköpings riks-
dag började, då man skulle tillsätta det hemliga utskott, med
vilket konungen önskade överlägga om penningväsendets ord-
nande. Oppositionen med Hierta och Adlersparre i spetsen
gick till storms mot den hemlighetsfullhet, vari förvaltningen
av rikets penningväsen var insvept. Man yrkade, att de som
granskade bankens och riksgäldskontorets förvaltning, måtte
åläggas att för stånden fullständigt uppgiva dessa verks till-
stånd. Men lantmarskalken, Magnus Brahe, vägrade att
göra proposition på förslaget, och därmed förföll detta. I
vanmäktig förbittring däröver demonstrerade Adlersparre ge-
nom att avsäga sig sin plats i hemliga utskottet.

Oppositionsmännen påstodo, att Brahe blott var en ma-
rionett i Tolls hand. Skjöldebrand och Hamilton berätta,
att vid sådana avgöranden, där Toll ej på förhand hunnit
instruera lantmarskalken, hade han alltid med sig en vit och
en kulört näsduk. »Då den ena i blinken upptogs, visste
Brahe att vägra; då den andra svävade i generalens hand,
att bifalla begäran om proposition eller annat dylikt.»

Emellertid började det hemliga utskottet sitt arbete, och
resultatet blev ett förslag, att banken skulle övertaga riks-
gäldssedlarna samt ånyo bli ensam sedelutgivande institution.
För att skaffa banken den silverfond, som behövdes till
inlösen av riksgäldssedlarna, föreslogs dels en stor förmö-
genhetsskatt, dels att banken skulle erhålla 300,000 rdr av
bevillningen under femton år. De ofrälse stånden antogo
genast förslaget under utltalande av tacksamhet mot ko-
nungen. Särskilt stor var förtjusningen i prästeståndet, i
vars protokoll det heter: »Sedan ståndet under de livligaste
rörelser av underdånig vördnad, glädje och tacksamhet hört
detta sig föreläsas, instämdes i ett enhälligt utrop: ”Gud väl-
signe och bevare konungenl!'»

Men på riddarhuset råkade utskottets finansförslag ut för
en våldsam kritik. Efter de ofrälse ståndens beslut var dock
oppositionen i det närmaste vanmäktig. Och regeringen gjorde
ytterligare vad den kunde för att bland adeln försäkra sig om
majoriteten genom att låta på riddarhuset inskriva en mängd
adelsmän, som den kunde säkert lita på, »officerare, drabanter,
ynglingar, iycksökare», säger Gustav Adolf Hamilton.

Oppositionen satte under sådana förhållanden icke in sin
