578 GUSTAV IV ADOLFE.

kraft på att få myntrealisationsplanen förkastad utan på
att genomdriva en bestämd tid för bevillningens utgående
för att därigenom framtvinga bestämda riksdagsterminer.
Efter ett långt plenum bifölls alltså hemliga utskottets för-
slag, dock först efter lantmarskalkens förklaring, att tiden
för bevillningen icke var därmed avgjord.

Men när protokollet några dagar därefter skulle justeras,
fanns däri icke ett ord angående det gjorda förbehållet om
tiden för bevillningen, och lantmarskalken vägrade införa
detta förbehåll, under förklaring att vad han förra gången
yttrat varit endast hans privata mening.

Harmen över slika undanflykter blev gränslös. »Intet ett
stim utan ett förtvivlans rop blev svaret,, säger Hamilton.
»Man hörde ej annat än orden: ”Våld! Kränkta rättigheter!'»,
och det höll på att bli slagsmål. Under upprörda protester
avsade sig fem av oppositionens medlemmar, bland dem
Hierta, Tham och Schultzenheim d. y., sitt adelskap.! Sju
andra, däribland bröderna Adlersparre och Skjöldebrand,
förklarade sig ej ämna vidare deltaga i adelns förhandlingar
under denna riksdag, och jämte dem lämnade flere andra
riksdagen. Några dagar därefter avsade sig åtta av adelns
ledamöter i hemliga utskottet sina platser därstädes. Men
kungen lyckades förmå de flesta att återtaga sin avsägelse.

Genom dylika vanmäktiga demonstrationer hade emeller-
tid oppositionen i ungdomlig upphetsning lämnat fältet öppet
för motståndarne. Vid riksdagens avslutning kunde det också
konstateras, att ständerna bifallit alla konungens förslag.

En kuriös episod blev det, när bönderna skulle rösta om
det förslag till bevillning, som bevillningsutskottet upp-
gjort. De ville pruta. Men då hade följden blivit, att be-

1 Hans : Hierta ändrade sitt namn till Järta, och Per Adolf Tham
skrev sig hädanefter Tamm, von Schultzenheim kallade sig Schultz,
och Claes Cederström antog namnet Claesson. — Även den unge Johan
Karl Adelsvärd rusade upp på sin bänk och ropade, att han avsade
sig adelskapet. Men då sprang hans gamle förståndige far fram och
»fattade i honom, sägande: ”Jan Karll Du avsäger dig då Adelsnäs!»
Det tog bukt på den unge ädlingens oppositionslust. Han teg, behöll
sitt stamgods och nöjde sig med att avsäga sig sin rätt att deltaga
i adelns förhandlingar för denna riksdag.
