EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 591

I vissa fall erlades böterna direkt i flytande vara. vOm
det bevistades, att någon sagt om en annan en osanning, som
kunde vara förklenlig för dess goda namn och rykte, blev
han, för att på ett högtidligt sätt skaffa den förfördelade
upprättelse, dömd att erlägga ”skvallerpott” eller ”skvaller-
tunna', mot vilken dom det ej var rådligt att bjuda till att
vädja. Öl och brännvin måste då av ljugaren anskaffas,
och laget samlades på någon bestämd dag hos åldermannen
för att förtära det. Ljugaren framträdde då med glas i han-
den och sade: ”Vad jag sagt om den eller den personen är
skamligt förtal och har ingen grund, varför jag nu tager den-
na lögnen i mig igen.” Härpå tömde han sitt glas, fick den
förfördelades tillgift och förlåtelse och åtog sig sedermera
att hela aftonen, såsom en villig botövning, vara en stilla,
fast törstig åskådare av huru de andra tömde hela resten av
det kontribuerade.»

Att för stölder anlita de vanliga domstolarna ansågs i re-
gel alltför besvärligt. Hade den bestulne ett par goda knyt-
nävar, så brukade det ej vara svårt för honom att få tjuven
till att bekänna, och sedan avgjordes saken av bystämman,
som alltid dömde den brottslige »att erlägga av öl och bränn-
vin ett visst kvantum, lämpat icke efter brottets beskaffen-
het utan efter brottslingens förmögenhet. En dag bestäm-
des, då byamännen skulle samlas och förtära, vad de ålagt
brottslingen att då hålla dem till handa. Brottslingen hade
alltför många knytnävar att frukta för att icke hava allt i
föreskriven ordning. Denna undfägnaden kallades att er-
lägga ”tjuvatunnan'. Gillet började därmed, att brottsling-
en, som nu var värd, fyllde sitt glas och sade: ”Gutår bröder!”
(med glas i hand var det honom tillåtet att så tilltala gäster-
na). ”Jag har en gång kommit i denna eländiga förvillelsen;
men det skall på min själ aldrig hända mig mera. Vill du,
bror' — härvid vände han sig till den förorättade -— ”för-
låta mig denna gången, så kan du lita på att du skall få ha
ditt i behåll för mig efter denna dag; och viljen I nu alle-
samman tillgiva mig, så att vi kunna bliva lika goda bröder
som förut, så skall det intet ångra er.” Härpå svarades all-
mänt ”jal varpå den rentvagne värden sade: ”Gutår då alle-
samman! Sitten ärliga och dricken kärliga” Detta kallades
att dricka tjuvaskål. Från denna stund skulle och borde
