592 GUSTAV IV ADOLF.

allt varit förlåtet och glömt.» — Blott de riktiga rötäggen
lät man råka i rättvisans klor, och då hände det, att de
övriga byamännen skrevo till Kungl. Maj:t med anhållan
om — skärpt straff för att slippa återfå odågorna alltför
snart.

Annars var det ej mycket vidlyftigt skriveri på den tiden
— helt naturligt beroende därpå, att folk i allmänhet icke
kunde den ädla skrivkonsten. »Då en bonde lånte ut några
penningar, emottog låntagaren dem i tvenne vittnens när-
varo och lovade med hand och mun att vara ordentlig, var-

efter summan uppskrevs på någon av stugans bjälkar.
Någon annan skriftlig förbindelse den tiden vwvisste man
ej av.

&

Nicolovius har också på sitt rörande, enkla och ofta hu-
moristiska språk tecknat en hel rad levande personer från
sin barndomsvärld, en samling trogna arbetare var och en
inom sin lilla verkningskrets, typer från den gamla goda
tiden, allt ifrån den blide prosten, som var som en far för
sina församlingsbarn, ned till den gamle ryktaren, som alltid
var fattig men alltid glad och nöjd med sin lott, »tackade
hjärtligt Gud för en lycklig levnad och gladde sig i hoppet
att få en hederlig begravning». Rörande är också bilden av
den gamle klockaren Dillbergs dödsbädd. I över 50 år hade
det varit hans stolthet att överrösta både församling och
orgel. Nu låg han på sitt yttersta och hörde kyrkklockorna
kalla menigheten till templet, men själv fick han icke vara
med. »Det hade varit Dillbergs femtiåriga vana att samti-
digt med första ringningen gå i kyrkan för att hänga upp
