EN SPARSAM ENVÅLDSHÄRSKARE. 595

pastorat, hade, utstyrd i sin för vinden fladdrande präst-
kappa, stigit upp på en stor sten, varifrån han ämnade vid
konungens förbifart utropa: ”Gud bevare konung Gustav
IV Adolf den store!' Själva prosten, den älskvärde och vörd-
nadsvärde gubben, var kommen w sitt vanliga lugn och
överläste sitt nätta tal och var ej viss på huruvida han skulle
våga hålla det eller icke.

På alla gärdesgårdar och tak hade människor placerat
sig, och allas ögon voro vända åt vägen. ”Där kommer
kungen! ropade nu från ett tak en del barnungar, bland
vilka jag befann mig. En dyning uppkom bland folkmas-
san, och allas blickar riktades mot ett moln, som uppsteg
från vägen. Men snart framkom ur molnet på en vitskum-
mande kamp länsmannen med hatten på nacken. Åter ett
moln — men det var landshövdingen, som framkom där-
utur och lät ropa åt alla sidor: ”Undan, nu kommer kung-
en!” Och med en löpare framför sig framsurrade nu den kung-
liga vagnen med sådan fart, att skolläraren med sin kör ej
hann att skrika mer än: ”Ho ...', och komministern från
sin sten ej medhann att utropa mer än: ”Gud ...', förrämn
vagnen var försvunnen.

Den kungliga vagnen insurrade nu genom bygrinden, där
vångvaktaren stod och bugade sig ned till jorden, utan att
det märktes annorstädes än i hans egen rygg. Alla hundar
i byn skällde som på vanliga människor. Ingen av de mång-
faldiga åskådarna kunde få reda på vilken som var kungen,.
emedan ingen av alla dem, som kommit, motsvarade det
begrepp, man gjort sig om Majestätet. Den, som bland
bönderna gjorde mesta uppseendet, var kungens kusk. MHan
svängde sin piska med ett mod och en liknöjdhet om var
smällarna träffade, som tydligt vittnade om att han hade en
inre känsla av sitt höga kall att vara en enväldig monarks
kusk och alla bondhästars självhärskare.

Vagnen stannade utanför den snyggaste gården i byn, där
ägaren med en vördnadsfull bugning emottog kungen och
anhöll med något darrande stämma, att Hans Majestät ville:
visa honom den nåden att inträda under hans låga tak.
Kungen steg ur vagnen, räckte honom nådigt handen och
ingick nu, ledsagad av sin värd och åtföljd av sin talrika:
svit, under folkhopens blandade rop av ett nästan andakts--
