GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 6035

regeringen hade nämligen ingen lust att betala flere millioner
francs i skadestånd för beslagtagna svenska fartyg och varor.
Och rätten att konfiskera kontraband innebar ingen lockelse
för en makt, som var underlägsen till sjös.

Spänningen mellan Gustav Adolf och Napoleon växte
ytterligare under det besök, som konungen och hans gemål
på sommaren 1803 gjorde hos sina släktingar i Baden. Gus-
tav Adolf trivdes så bra där, att han stannade ett helt år
utan hänsyn till det missnöje, som hans långa frånvaro väck-
te här hemma. Alla viktiga regeringsärenden måste ju av-
göras av konungen själv och blevo alltså försenade genom
den långsamma postgången mellan Stockholm och Karls-
ruhe.

Under denna sin utrikesvistelse kom Gustav Adolf, lik-
som en gång hans far, i nära beröring med de franska emi-
granterna, och dessa prinsar och ädlingar ej blott under-
blåste hans avsky för revolutionen utan också hans begyn-
nande ovilja mot Bonaparte.

En person, som också synes ha utövat ett ödesdigert in-
flytande på honom, var en mystiskt religiös svärmare, en
tysk professor vid namn Jung, som vistades hos den re-
ligiöst anlagde storhertigen av Baden och var dennes för-
trogne vän. Jung var son till en fattig skolmästare, som på
samma gång var skräddare. Tidigt blev han moderlös, och
några lekkamrater hade han icke. Hans enda säliskap var
hans välmenande men allvarlige och stränge far och hans
böcker. Därför blev han också ett lillgammalt barn. Re-
dan vid åtta års ålder läste han så säkert innantill, att en
man, som var på besök i hans hem, i häpenheten utbrast:
sNågot sådant har jag, ta mig fan, aldrig sett i hela mitt
liv.» — Vid dessa ord rusade den lille Henrik upp från sto-
len och såg sig förfärad omkring. Men då han icke såg till
djävulen, utropade han: »Gud, hur nådig Du ändå ärb Varpå
han gick fram till mannen och sade: »Man, har du sett satan?»
— »Nej.» — »Så kalla då aldrig mer på honomb Och med
dessa ord gick pilten Henrik Jung in i ett annat rum.

Med tiden blev Jung läkare och gjorde riktiga underkurer.
För småfolket blev den godhjärtade mannen en sann väl-
görare. Han var så hjälpsam mot de sjuka och fattiga, att
han själv och hans stackars klena hustru tidtals måste lida
