GUSTAV ADOLFS POLITIK BLIR KRIGISK. 609

av häftiga känslor, vilka kanske lika snart försvinna vid för-
ändrade omständigheter.»

Vid denna tid förenade sig England med Österrike och
Ryssland till en koalition, som skulle bjuda Napoleon spet-
sen. De förbundna voro angelägna om att få även Sverige
med, ty de behövde svenska Pommern såsom utfallsport
mot de franska trupper, som besatt Hannover.

Om det nu hade förelegat något tvång för Gustav Adolf
att lämna sin neutrala position, så var det i sakernas då-
varande läge givetvis minst riskabelt att sluta sig till Napo-
leons fiender, ty Frankrike kunde spärra blott sitt eget och
sina lydstaters område för den svenska handeln, medan Eng-
land däremot kunde stoppa nästan all tillförsel till vårt land.
Men något sådant tvång att ge sig in i det farliga äventyret
förelåg icke vid denna tid — hur det kunde bli en annan
gång i framtiden, var en annan fråga, som på den tiden icke
kunde besvaras och därför icke borde få inverka på avgö-
randet över Sveriges öde.

En som emellertid med oblida ögon såg Gustav Adolfs
lust att kasta sig i kampen mot Napoleon, var Fredrik
Vilhelm III i Preussen. Han ville själv förbli neutral, hur
mycket koalitionen än ansträngde sig att vinna även honom.
Men ifall Gustav Adolf rustade i Pommern, var det fara värt,
att Napoleon skulle tvinga Sveriges granne Preussen att
uppge sin neutralitet. Fredrik Vilhelm varnade därför upp-
repade gånger Gustav Adolf från hans farliga planer och
hotade att i annat fall själv besätta svenska Pommern.
Denna inblandning i Sveriges politik retade Gustav Adolf,
och stämningen mellan de bägge grannfurstarne förbättra-
des icke, då svenske konungen på våren 1805 företog sig
den uppseendeväckande åtgärden att återsända Svarta örns-
orden till Preussens konung och förklara honom förlustig
värdigheten av svensk serafimerriddare, därför att han till-
delat Napoleon samma Svarta örnsdekoration och själv mot-
tagit hederslegionen. Efter denna skymf var det naturligt-
vis slut på all förbindelse mellan hoven i Stockholm och Ber-
lin.

Så mycket ivrigare pågingo i stället underhandlingarna
i Sverige med de engelska och ryska sändebuden. Gustav
Adolf hade dock ovanligt höga fordringar. Han begärde
