614 GUSTAV IV ADOLPF.

Napoleon själv huvudmassan av sina härar till den kamp,
som slutade med ryssarnes fullkomliga besegrande och freden
i Tilsit i juli 1807.

Nu var det endast två, som djärvdes trotsa den oövervin-
nelige. Den ene var det havsbehärskande England, den
andre Sveriges enväldige konung.

Hos Gustav Adolf hade hatet mot den förskräcklige om-
störtaren av all samhällsordning grott sig allt djupare in.
Skulle också hela världen böja sig i stoftet för Napoleon
Bonaparte, så skulle dock Gustav II Adolfs och Karl X II:s
arvtagare aldrig förnedra sig till att erkänna honom som
kejsare. »Jag känner icke», skriver han en gång år 1807 på
tal om fredsunderhandlingar, »någonting i världen, som skulle
kunna förmå Mig att underhandla med Napoleon Bonaparte,
ty Jag skulle därmed underskriva Min timliga och eviga
olycka.»

De svenska trupperna i Stralsund hade vid denna tid emot
sig en mer än tre gånger så stark belägringsarmé, och ut-
gången kunde ej bli mer än en. För att bespara stadens bor-
gerskap onödiga lidanden beslöt Gustav Adolf då att uppge
fästningen utan strid och draga trupperna med förråd över
till Rägen. Där voro de naturligtvis dömda till snar kapi-
tulation. Men för att ingen skulle tro, att konungen av
feghet utrymt Stralsund, och väl även för att efterlikna sin
beundrade hjälte Karl XII hade Gustav Adolf dagen förut
uppsökt en av fästningens mest utsatta punkter och där
blottställt sig för fiendens eld. »Några och trettio jägareskott
skötos emot honom, då kulorna surrade tätt förbi. Hans
Maj:t gick ej ner, förrän elden slutatr, berättar kabinetts-
sekreteraren Wetterstedt för kanslipresidenten Ehrenheim.

Snart blev dock Gustav Adolf av sjukdom och överansträng-
ning ur stånd att leda det hela. Den som då räddade situ-
ationen var den alltid fintlige Toll. Först förmådde man
Gustav Adolf att ge sig av hem till Sverige och lämna befä-
let åt Toll. Och när generalen väl kommit på egen hand,
inledde han genast underhandlingar med den franske över-
befälhavaren med det otroliga resultatet, att svenska armén
på Röägen fick oantastad med alla sina förråd återvända till
Sverige. På vägen till bron, som ledde över till Rägen, tog
sig Toll en pris snus ur sin masurbjörksdosa med ett belåtet:
