FINSKA KRIGET 1808—13809. 627

Samma dag gingo ryssarne utan krigsförklaring, utan
minsta varning över Finlands gräns. Så handlade Alexander
mot en granne, som nyss förut varit hans nära allierade
och troget hållit ut i en kamp, som tsaren eggat honom att
taga deli. En jämförelse med Gustav III:s anfall mot Ryss-
land utan krigsförklaring tjugu år tidigare haltar betydligt,
ty dels hade detta krigsutbrott icke föregåtts av någon nära
politisk vänskap, dels förelåg för Gustav III ett verkligt
behov att göra slut på ryska intriger, som underminerade
Sveriges självständighet.

Ryske ministern i Stockholm, Alop&eus, hade besvarat
alla anmärkningar rörande de ryska rustningarna vid Fin-
lands gräns med att några sådana åtgärder kände han icke
till. Fem dagar före krigsutbrottet hade Stedingk haft ett
samtal med tsaren och därvid frågat Alexander om orsakerna
till de stora truppsammandragningarna vid finska gränsen.
Kejsaren bedyrade då: »Faran för Ert land kommer ej från
min sida. Gud är mitt vittne, att jag icke eftersträvar en
enda by av Er konungs stater.»

Så hade Alexander in i det sista yttrat sig så lugnande
och hovsamt inför Stedingk, att denne aldrig fick intryck
av någon överhängande fara. Men detta stod i strid med
Napoleons önskan. Ty franske kejsarens syfte med att hetsa
Alexander mot Sverige var efter allt att döma att skrämma
Gustav Adolf till att ändra politiskt system. När emellertid
Alexander sedan inför franska sändebudet i Petersburg redo-
gjorde för vad han sagt till Stedingk, blev detta till något
helt annat, än vad dennes depescher förmäla; det förvandlades
till något mäkta hotfullt och skrämmande. Antingen har
alltså Stedingk eller tsaren ljugit. Man behöver ju ej grubbla
över vem av de två som bör misstänkas. Misstankarna be-
kräftas för övrigt av svart på vitt. Man kan t. ex. läsa
franska sändebudets redogörelse för det sätt, varpå Alexan-
der för honom återger innehållet av Gustav IV Adolfs brev.
Nästan fåfängt letar man efter ett sant ord däri!

Alexander hade uppskjutit sitt anfall till på vintern dels
för att ej behöva riskera, att engelska flottan skulle uppträda
i Finska viken, och att de finska trupperna skulle kunna få
förstärkningar från moderlandet, dels för att hinna försäkra
