FINSKA KRIGET 1808—1899. 639

major vid Åbo läns regemente strax före krigsutbrottet till
sin regementschef: »Våra officerare äro av den natur, att
de mest sköta sina bekvämligheter och fråga fan efter den
arma soldaten.» Infanteriofficerarne voro till den grad pigga
på att själva åka, medan deras trupp marscherade, att det
behövde påbjudas, att en officer alltid borde åtfölja kom-
paniet under marscher. En ej så liten del av officerskåren
utgjordes av klenmodiga och egoistiska individer eller rena
landsförrädare, som läto sjukrapportera sig eller gåvo sig
hem utan laga förfall.

Förflyttning på släde användes även av trupperna i rätt
stor skala. Tidvis åkte hela bataljoner i tur och ordning.
Skidor användes ej alls i den utsträckning, som skulle ha
behövts med hänsyn till den myckna snön och spanings-
tjänstens behov. Vid varje kompani uttogos blott 10—20
skidlöpare, vilka så småningom förenades till särskilda skid-
löparkompanier.

När man skärskådar Klingspors uppträdande under detta
krig, skulle det dock vara orättvist att förneka, att han
som intendent inlade rätt stora förtjänster. Underhålls-
frågan lyckades han verkligen lösa ganska tillfredsställande
trots stora svårigheter. Ett aber synes dock egennyttan
och vinningslystnaden hos en del intendenturtjänstemän ha
varit. Betecknande för själva ledningens uppfattning i frå-
gan är följande uppmaning av Löwenhielm till Adlercreutz:
»Håll efter magasinskommissariernel De äro de största skur-
kar, jag ännu sett. Den största plaisir du för närvarande
kan göra mig är att vräka dem i vakten och rapportera dem,
om de söla eller skinna. Synnerligen tjänar du armén, om
du låter ha ett vaksamt öga på transporterna, som avgå till
Uleåborg, ty de gå gärna utan betäckning för att få roffa på
vägen och skylla på bönderna. Jag dör ej nöjd, om jag ej
får se en kommissarie få arschprygel på en kanon,innan cam-
pagnen slutas.»

Något som ej kunde undgås vid utspisningen var en rätt
stor enformighet och särskilt användning av väl mycket salt
föda, isynnerhet salt fisk, som ju ej kunde ge så mycket nya
krafter till ansträngningar i den svåra kölden. Den proviant,
som soldaterna förde med sig hemifrån, hade dock i många
