FINSKA KRIGET 1808—1809. 645

i elden», röt han, »så att armar och ben ska dansa om öronen
på er och tarmarna hänga på gärdsgårdarna.» Detta funno
soldaterna vara väl talat. Betecknande för Döbeln är också
följande episod från slaget, som han själv berättar: »Elände
och skrik av blesserade! Varibland en, som en kanonkula
tagit bort höften på, och vars tarmar hängde ner åt låren,

”Georg Karl von Döbeln.

skrek jämmerligen. Jag tillsade då fältväbeln Kumblander
vid Björneborgs regemente att be manskapet skrika hurra,
på det fienden ej skulle bliva djärv av de klagorop, de kunde
höra från oss. .. Det omtalte hurra togs av fienden för en
ankommen förstärkning: den hade redan fått många blesserade,
varför ock general Michelson lät slå reträtt.»

Men efter en halv dags strid träffades Döbeln själv av en
kula i pannan, så att han tumlade omkull med blodet for-
sande ur såret. När han kom på benen igen, sade han bara:
