FINSKA KRIGET 1808—1809. 653

den uraktlåtenheten att icke med sina överlägsna strids-
krafter förfölja och nedgöra de ryska trupper, som stodo vid
Revolaks och söder därom. I stället fingo dessa ostörda
retirera i sakta mak och draga till sig förstärkningar hem-
ifrån. Segra kunde Adlercreutz men icke begagna sig av
sin seger.

>Han var en man, så trofast något land har fött,
en man, som prövat faror, kämpat, segrat, blött
som yngling redan under ärans fana.>

Han ägde ett skarpt naturligt förstånd, säker blick och
ovanlig förmåga att bedöma människor. Var därtill en öppen,
flärdfri karaktär, som gick rakt på målet. Men för så om-
fattande uppgifter som att föra större härar saknade han fält-
herrens lugna besinning. Den första ingivelsen ryckte honom
med sig, och så kastade han ofta in sina trupper i striden på
felaktigt ställe. Han saknade även den vittskådande blick,
som ser i varje fältslag blott ett steg på vägen mot det
slutliga målet. Till genomförande av så stora planer räckte
icke Adlercreutz.

Samma brist vidlådde nästan alla finska krigets hjältar.
De kunde med ståndaktighet möta faran, när den kom emot
dem ; de kunde modigt gå löst på fienden, om det gällde att
bana sig väg. Men deras förmåga räckte icke till för att
göra upp sådana beräkningar, att gynnsamma tillfällen ska-
pades för deras egna trupper. Av befälhavarne inom finska
armén ha blott två visat verklig härförarbegåvning; det är
de båda svenskarne Döbeln och Sandels. Men tyvärr häm-
mades de i sin verksamhet alltför mycket av högste befäl-
havarens anordningar och hänsynen till krigsoperationerna
vid andra avdelningar.

Med striden vid Revolaks var vinterfälttåget slut. De
forsande vårflödena gjorde snart vägarna ofarbara och av-
bröto för en tid krigsrörelserna. En stråle av hopp trängde
med vårsolen upp till den finska hären i höga Norden.

>Tillbakaträngd var Finlands tropp,
vid polens gräns den stod;
