654 GUSTAV IV ADOLE.

dock flammade ännu vårt hopp,
dock glödde än vårt mod.

Att bota allt ej troddes svårt,
så länge Sveaborg var vårt.>

Men detta hopp hade redan börjat förgiftas av smygande
rykten, som trängt fram till yttersta Norden:

»Då flög en viskning oss förbi,

ett rykte söderfrån;

det talte om förräderi,

om våra vapens hån.

Från man till man, från :trakt till trakt
det möttes blott av stolt förakt.>

Svartholms fästning.

Den 18 mars hade gränsfästningen Svartholm ute i havs-
bandet söder om staden Lovisa kapitulerat. Fästningen
var fullt tillräckligt bemannad, men besättningens beväp-
ning var under all kritik. Endast en tredjedel av styrkan
hade brukbara gevär. Deras kläder hängde i trasor, på kok-
kärl var det sådan brist, att maten ofta serverades rå, och
dricksvattnet var uselt. Värst av allt var dock, att kom-
mendanten, major Karl Magnus Gripenberg, var en
odugling.

Buxhövden fick det intrycket, att varken en stormning eller
en formlig belägring hade utsikt att lyckas. Han använde
i stället samma metod som senare mot Sveaborg: parlamen-
tering och utspridande av skrämmande rykten, att Finland
redan var i ryssarnes våld. Men när kommendanten sam-
lade officerarne till krigsråd, blev deras beslut att ej ingå på
någon kapitulation, förrän breschen i huvudvallen blivit
försvarad åtminstone en gång. Följande dag fälldes döds-
dom över en underofficer, som försökt uppvigla sitt man-
skap till myteri. Med den slapphet, som rådde i högsta led-
ningen, blev domen dock aldrig verkställd.

Emellertid fortsatte ryssarne med att ömsom beskjuta
fästningen, ömsom parlamentera. Ehuru fiendens kanoner
ej förmådde göra någon annan effekt, än att ett par fönster-
rutor krossades och en skorsten rasade ned, blev Gripenberg
