FINSKA KRIGET 1808—1809. 657

av svenska skärgårdsflottan. Men helt plötsligt råkade han
i onåd hos Gustav Adolf och blev skickad till Sveaborg.
Han måste alltså skiljas från alla sina vänner och förmåner
i Stockholm. Det var en obegriplig kortsynthet att åt en
man, som kände sig orättvist behandlad av sin konung,
anförtro ett av de ansvarsfullaste uppdrag, som denna tid
kunde ges åt en svensk.

Betänkligt var det också att sätta en sjöofficer till kom-
mendant på Sveriges viktigaste fästning. Men ändå betänk-
ligare var, att Cronstedt själv i likhet med Klingspor ej trodde
på den sak, han var satt att utföra. Han gick till sitt värv
med den tanken, att Finland var tillspillogivet. Med en sådan
uppfattning kunde han naturligtvis ej lägga i dagen den
kraft, som hade behövts för att hålla i tygeln de förrädare,
vilka funnos bland hans underlydande officerare. Tvärtom
blev det en överste Jägerhorn, bror till Anjalamannen och
själv Sprengtportens förtrogne vän, som i själva verket tog
ledningen av besluten inom fästningen. Biträdd av andra
finska officerare, som arbetade på att »befria» Finland från
Sverige, använde Jägerhorn all sin hänsynslösa kraft på att
övertyga kommendanten och det övriga högre befälet, att
fästningen icke kunde försvara sig — och han lyckades
blott alltför väl.

En oklok åtgärd av kommendanten var att låta samtliga
kvinnor och barn stanna kvar inom fästningen under beläg-
ringen i stället för att, såsom i början var meningen, utackor-
dera dem, som ej behövdes för arbetet inom fästningen, på
landet. På det viset ökades antalet portionstagare med ej
mindre än 1,800 »onyttiga munnar,. Cronstedt hade kungens
befallning att >med liv och blod och till det yttersta försvara
fästningen» samt hellre uppbränna den där liggande skär-
gårdsflottan med alla tillhörande förråd än låta den falla
i fiendens händer. Ända till mitten av mars utgjorde de
ryska trupperna utanför Sveaborg blott 2,000 man. Men
ehuru fästningens garnison bestod av 7,000 man, gjordes
intet försök att med ett utfall störa de näsvisa angriparne.
Verkliga orsaken till de våras overksamhet var här liksom
vid fälthärens båda flyglar att finna i den vanliga inbill-
ningen om ryssarnes ofantliga överlägsenhet. Det enda, som
