662 GUSTAV IV ADOLE.

1811. Däremot levde en annan kvinnlig landsförrädare, den
vackra majorskan Hjärne, ända till 1860 och uppbar en
rysk livstidspension om 2,500 silverrubler om året.

Även inom fästningen användes »det gyllene krutets, vars
förträffliga verkan omtalas i skrivelser mellan den ryske
befälhavaren och hans regering. De nyligen publicerade de-
pescherna från franska sändebudet i Petersburg till Bona-
parte kasta också ljus över mångt och mycket, som förut
synts dunkelt i dramat Sveaborg. Franske ministern åter-
ger i dessa skrivelser följande yttrande av tsaren: »Guld-
regnet har gjort sin verkan under vapenstilleståndet; garni-
sonen är starkt bearbetad, och — oss emellan — amiral
Cronstedt har en fordran på krigskassan, som jag förbundit
mig att betala honom.»

Slutligen hade klenmodighetens anda fått makt med den,
som skulle lett fästningens försvar. Den 4 april yttrade
Alexander till franska sändebudet: »Vi skola få Sveaborg.
Kommendanten har redan börjat förhandla och har låtit
förstå, att man måste sätta honom i stånd att kapitulera
utan att vanära sig. Man gör honom till viljes, ty man be-
skjuter honom natt och dag.»

Två dagar efter detta samtal, alltså den 6 april, tog Cron-
stedt det ödesdigra steget att med Suchtelen avsluta ett
stillestånd till den 3 maj med löfte att då uppge fästningen
med alla dess kanoner och förråd samt hela den där liggande
skärgårdsflottan, därest han icke dessförinnan erhölle an-
senlig förstärkning från Sverige. »Hela världen visste ju,
såsom Alexander yttrade till franska sändebudet i Petersburg,
satt havet inte kunde vara öppet de första dagarna i maj.»
Ryssarne skulle genast få besätta några befästa holmar i
fästningens närhet, alltså goda utgångspunkter för en fram-
tida beskjutning, isynnerhet som dessa holmar överlämnades
jämte på dem befintligt artilleri.

Inom krigskonseljen hade visserligen starka röster höjts
mot den skandalösa konventionen, men flertalet lät imponera
på sig av Cronstedts auktoritet, då han skildrade försvars-
möjligheterna i de mörkaste färger, och av Jägerhorn, som
tog sig hög ton och »snäste ned alla». Så gav sig Sveaborg åt
en fiende, som ej var talrikare än dess egen besättning, me-
dan det ännu fanns gott om livsmedel samt 60 skott per
