FINSKA KRIGET 1808—1809. 663

kanon, och efter en manspillan av — en officer och fem
menige!

Dagen efter undertecknandet av den landsförrädiska
överenskommelsen avsände Cronstedt två kurirer till Sverige
med underrättelse därom. Tvärt emot överenskommelsen
blevo de på alla möjliga sätt uppehållna av ryssarne och
framkommo till Stockholm, den ene — samma dag den för-
stärkning skulle varit framme vid Sveaborg, som skulle för-
hindrat dess uppgivande, den andre ännu senare.

Under dagarna närmast efter konventionen utrymde Svea-
borgs garnison de befästningar, som skulle lämnas ryssarne
i pant, och »strålande av belåtenhets, skriver Buxhövden till
sin kejsare, ryckte dessa in där, övertygade som de voro,
satt detta var ytterporten till Sveaborgs stolta murars.

Tiden mellan stilleståndet och den 3 maj begagnade rys-
sarne på alla sätt väl. De hade fått order av kejsar Alexander
att bland annat »tillåta alla soldater från fästningen att
komma till staden», alltid söka ställa sig in hos dem och be-
gåva dem med pengar och brännvin samt ingiva dem en för-
delaktig tanke om ryssarnes. I strid mot konventionen bör-
jade ryssarne också på en av holmarna bygga batterier,
som vändes mot fästningen, och — vad som på sätt och vis
var ändå fräckare — de flyttade tvärt emot givet löfte en
av fyrbåkarna i farleden till Sveaborg för att sålunda leda
svenska örlogsfartyg vilse, om de skulle försöka segla in.

Cronstedt kunde alltså haft flere fullgiltiga skäl att vid
mognare eftertanke bryta fördraget. Men gent emot ryssar-
ne var hans trofastheten själv. Från rysk sida var man där-
emot besluten att ögonblickligen bryta stilleståndet, ifall
några fientliga stridskrafter skulle visa sig i Östersjön, och
vid hot om bombardemang och uppbrännande av den fin-
ska skärgårdsflottan uppmana fästningen att genast giva
sig. Detta meddelade kejsar Alexander i förtroende franska
sändebudet i Petersburg. Därför begagnade ryssarne också
stilleståndet till att på allt sätt förstärka sin ställning på
de holmar, som man fått besätta.

När stilleståndet kungjordes för Sveaborgs garnison, var
Cronstedts anseende ännu så stort, att flertalet av offi-
cerarne betraktade överenskommelsen med fienden som en
krigslist för att så mycket säkrare kunna hålla fästningen,
