FINSKA KRIGET 1808—1809. 667

Gustav Adolf nu landsatt 10,000 man under en skicklig här-
förare på finska kusten», säger en rysk krigshistoriker, »så
skulle, efter allt att döma, hela landet utom Sveaborg ha
fallit i våra fienders våld igen.» Men Gustav Adolf förspillde
sina krafter på små och osammanhängande landstignings-
försök, och Klingspor låg stilla, allt under det ryssarne fingo
förstärkningar. Som vanligt saknades den nödiga företag-
samheten, initiativkraften, på svenska sidan. Skulden för
att en dyrbar tid gick förlorad ligger såväl hos Adlercreutz
som hos Klingspor, ty fältmarskalken lämnade numera för-
troendefullt sin generaladjutant så gott som fria händer i
de militära operationerna. Sina egna åtgärder vid huvudar-
mén begränsade han till att vid underrättelsen om segern
bege sig fram till trupperna och muntra upp dem med bränn-
vin och tobak. Varje man fick 4 jumfrur! och två supar
brännvin samt 4 alnar tobak. Efter sålunda väl förrättat
värv for han tillbaka till Nykarleby.

Det är framför allt bristerna i kunskaparväsendet på
svensk sida, som förklara den period av overksamhet vid
huvudarmén, vilken följde på slaget vid Lappo. Handlings-
kraften hos de högsta befälhavarne förlamades nämligen
alltjämt genom överdrivna föreställningar om fiendens strids-
krafter, och man väntade ännu på de förstärkningar, som
för länge sedan skulle kommit från Sverige. Endast med
deras hjälp ansågo sig Klingspor och Adlercreutz böra våga
en ny framryckning.

Under väntetiden satte man i gång ett mindre företag,
som blivit mycket berömt i folksägnen. Det var »generalv
Spofs och »amirab Roths bragder i skogstrakterna kring
sjöarna Ruovesi och Näsijärvi, vilka med sina otaliga hol-
mar, uddar och näs voro som skapta för det s. k. lilla kriget.
Det var ryssarne, som i förskräckelsen över de båda djärva
partigängarnes bragder gåvo dem så höga militära titlar.
I själva verket voro både Roth och Spof helt enkelt fan-
junkare vid Björneborgs regemente. I spetsen för fyrtio

1 En jumfru = !'82 kanna.
