FINSKA KRIGET 1808—1809. 677

vara ett »både naturligt och befogat krav». Det var dock väl
mycket begärt, att konungen skulle finna sig i ett engelskt
militärbefäl i sitt rikes andra stad.

Helt naturlig var också en annan fordran av Gustav Adolf;
nämligen att den engelska hjälpkåren icke skulle få ha fria
händer att när som helst överge sin bundsförvant. Det skulle
kunna bli ytterst farligt för Sverige. Därför fordrade han att
erhålla underrättelse därom minst fjorton dagar i förväg.
Det var nödvändigt att få dessa båda frågor avgjorda, innan
operationerna skulle börja. Annars kunde dessa komma att
plötsligt bli förlamade. Man får komma ihåg, att Gustav
Adolf under pommerska kriget gjort mycket obehagliga er-
farenheter av Englands sätt att hjälpa sin bundsförvant,
av dess regerings ständiga vacklan, av löften och förespeg-
lingar, som ofta svekos, av tvister om befälsförhållandena
över deras hjälptrupper och om dessa truppers användning.

Även i fråga om Gustav Adolfs andra fordran kunde Moore
ej annat än innerst ge honom rätt. Det gjorde till sist även
engelska regeringen. Den tillmötesgick också sin bundsför-
vants fordringar om uppsägningstid. Angående befälsrätten
beviljades dock Gustav Adolfs fordringar endast för den tid
engelska hjälptruppen vistades i hans eget land.

Nu hade emellertid Gustav Adolf faktiskt aldrig begärt
landsättning av några engelska trupper på svensk mark.
Det var icke till sitt eget rikes skydd han anhållit om hjälp.
Vid Göteborg behövdes de icke, ty där hotade ingen fara.
Engelsmännen skulle bara suga ut traktens hårt med-
tagna livsmedelstillgångar, alldeles som de franska och span-
ska »hjälptrupperna» gjort i Danmark. Däremot var det för
ett offensivt företag mot Själland eller Norge eller mot rys-
sarne i Finland, som han behövde hjälp. Men det ville engel-
ska regeringen i själva verket inte gärna vara med på, och
allra minst Moore själv. Han hyste nämligen i hemlighet
den uppfattningen, att expeditionen var förfelad. Därpå
lämna hans dagboksanteckningar och hans brev till London
under dessa dagar oförtydbart bevis. Han hade nämligen
fått så oriktiga uppgifler om de stridskrafter, Sveriges fien-
der förfogade över, och de trupper som Sverige hade att sätta
mot dem, att han ansåg Sveriges militära läge alldeles hopp-
löst. Detta sammanhängde med att de ledande svenska
