FINSKA KRIGET 1808—1809. 682

Gustav Adolf visade här samma militära undermålighet som
i Pommern. Ej förrän i mitten av september gick det stora
landsättningsföretaget från Åland av stapeln. Nu var det
för sent. Nu voro ryssarne väl beredda att möta fienden och
avslogo de bägge landstigningsförsök, som gjordes, med en
förlust av nära tusen man för de våra. Konungen, som var
närvarande vid det senare försöket, visade sin förbittring
genom att avsätta den ene av överbefälhavarne, Boije,
och slita svärdsordens stora kors från hans bröst under för-
klaring, att han var ovärdig att bära detsamma. Custav
Adolfs vrede gick också ut över de svenska och finska
gardesregementena, vilka deltagit i den olyckliga expeditio-
nen. Dem berövade han deras rang, fanor och utmär-
kelsetecken.

Lika illa gick det med försöket att överföra de trupper,
vilka samlats i Gävle. Det blåste upp en så våldsam storm,
att transportflottan skingrades. En del fartyg drevo till-
baka till svenska kusten, och andra strandade på de finska
skären eller sjönko med man och allt. Några smärre land-
stigningsförsök, som gjordes under sommaren, hade också
misslyckats alla så när som på ett, vilket tillförde finska
armén en förstärkning av ett par tusen man — det var allt.

Så hade den nödvändiga hjälpen åt finländarne plottrats
bort på landsättning av små avdelningar, vilka ryssarne
lätt förmålt avvisa.

Med så svag hjälp förmådde den finska armén icke i läng-
den hålla stånd mot fiendens stridskrafter, vilka småningom
ökades till 40,000 man. Nu hjälpte ej längre de våras tap-
perhet. Gång på gång kastade de den påträngande fienden
tillbaka, fast han ibland var nästan dubbelt så manstark
som de, men obevekligt trängdes de tillbaka mot norr, och för
varje drabbning sammansmälte deras lilla skara alltmer. En
av de vackraste episoderna från dessa strider är den fem-
tonårige underlöjtnanten Vilhelm von Schwerins bragd
vid Ömossa, vilken Runeberg så vackert besjungit. Över-
stelöjtnant Drufva på Upplands regemente hade posterats
där med 500 man och två kanoner under befäl av Schwerin
och fått order att hålla stånd och slåss till sista man. Schwe-
rin berättar själv därom i ett brev till sina föräldrar, den
bekante riksdagsmannen, prosten greve von Schwerin i
