FINSKA KRIGET 1808—1809. 685

jag tämmeligen väl. Farväl älskade och dyrkade föräldrar
och syskon! Leven alltid väl! önskar eder beständigt tillgivne
son, bror och vän

Vilhelm.»

Överstelöjtnant Drufva har också i sin rapport med sär-
skilt beröm framhållit »underlieutnanten vid Artilleriet
Grefve Schwerin, som sielf så väl som det mesta af dess Ca-
non Service voro för första gången i elden och visade den ut-
märktaste köld och rådlighet».

Den unge hjälten anade icke, att hans bana var så nära
sitt slut. Under transporten i det kalla höstvädret angreps
han av fältsjukan, och två veckor efter sin bragd vid Oravais
drog han sin sista suck.

å

Med nederlaget vid Oravais var Finlands öde beseglat.
Nu gällde det blott att rädda spillrorna av finska armén. Un-
der detta återtåg framträdde krigets förbannelse i all sin
vederstygglighet. Ingen gnista av hopp livade längre Fin-
lands söner på deras sista tåg. Ett ständigt regnande och
höstkyla om nätterna försämrade hälsotillståndet inom
hären. Vid huvudarmén steg de sjukas antal till över 6,000
man, som släpades fram av en oändlig mängd hästar på tross-
fordon.

En ryttmästare Möllersvärd, känd för sin skarpa tunga,
skildrar den 6 september tillståndet i början av den nya
reträtten vid den del av armén, som då befann sig vid
Lappo, med livfulla ord sålunda: »Allt befäl vid skvadronen
är sjukt, och dageligen ökas deras antal bland dragonerna;
hästarna orka ingenting, provianten är skral och kläderna
trasiga. Man likvideras med s. k. kassasedlar — en briljant
belägenhet. Ändock är man vid gott mod, t. o. m. ibland
munter.»

Den 7 september skriver han: »Fiender på alla kanter.
Enligt all sannolikhet äro vi snart kringrända. Förstärkningar
komma alla postdagar uti brev från Sverige. Hösten nalkas
med stora steg. Nyss så fulla av hopp, nu tvärtom. Till råga
uppå dragonernas lidanden har Försynen behagat fråntaga
vår sekundcehef Rotkirch den lilla återstoden av sunt förnuft,
