692 GUSTAV IV ADOLFE.

åt våra soldater — halvdöda av köld, hava de släpat sig fram
mera liknande skuggor än människor; och då de sjuknat,
hava vi i brist på hästar nödgats lämna dem åt sitt öde.
Många hava med upphöjda händer anropat Försynen och
människor om hjälp, och vi hava endast kunnat giva dem
våra tårar. Det var ömt att se våra soldater, då de passerade
en fjärndelsstolpe inom svenska gränsen — av sig själv stan-
nade hela bataljonen, vände sig om och såg ännu en gång
åt Finland — tårar uppstego i mångas ögon, och så fort-
sattes marschen.»

» x
x

Den 13 december marscherade sista brigaden av finska
armén över gränsen mellan Sverige och Finland, som då
gick strax väster om Kemi älv. Finland var i ryske tsarens
våld, men resten av dess armé, 10,000 man, var räddad un-
dan fiendens vapen — för att härjas av en ännu obarmhär-
tigare fiende i skepnad av svält och sjukdom.

Kejsar Alexander var emellertid mycket missnöjd med att
de finländska trupperna undkommit och visade det genom
att ge Buxhövden avsked.

I Torneå och Umeå.

En del av finska armén fick stanna i Torneå. En annan
avdelning fick släpa sig ända till Umeå. På bägge ställena
blev trängseln oerhörd. Fältsjukans smittofrö hade. man
fört med sig på vägen, och nu grep farsoten omkring sig med
ökad styrka i de trånga och smutsiga kvarteren, där de sjuka
måste formligen packas bredvid varandra på halm, som man
brett ut på bara golvet, och som aldrig ombyttes. En »pesti-
fierad» stank slog emot en därifrån. Ont var det också om
livsmedel, ty de måste ju transporteras efter häst den långa
landvägen söder ifrån.

Det dystra i stämningen ökades genom overksamheten.
Ett slags göromål återkom dock ideligen. Det var de många
gravöppningarna, vilka aldrig tycktes vilja taga ända. »Man
bodde och levde uti dödens rike», säger en förut citerad fält-
läkare.
