FINSKA KRIGET 1808—-1809. 695

Gustav Adolf hade dock även andra och tyngre vägande
skäl för att taga Alopeus i förvar än att mot honom utöva
repressalier. Dels var han nämligen i ovisshet om Stedingks
öde och önskade behålla Alop&eus såsom ett slags gisslan,
tills detta uppklarats, dels måste han under sådana förhållan-
den förhindra allt spioneri från den makt, med vilken Sve-
rige nu var i krig. Men med den saken blev det nu en sär-
skild historia. Trots den noggranna bevakning, som ko-
nungen befallt, kunde Alopeus fortsätta att sända hem de-
pescher till sin regering. Icke mindre än sju stycken sådana
finnas bevarade i ryska utrikesministeriets arkiv från de
fyra månader, han satt arresterad. Hans depescher före
arresteringen åtföljdes då och då av avskrifter av hemliga
militära rapporter till svenska regeringen med uppgifter
på de fartyg, som kunde utlöpa i krig, på hela svenska ör-
logsflottan i Karlskrona, skärgårdsflottans eskadrar m. m.
Det märkliga är, att han kunde fortsätta på samma sätt
efter arresteringen och ge Sveriges fiender värdefulla upp-
lysningar om de svenska stridskrafternas fördelning vid
olika tillfällen och militära åtgärder över huvud taget. Han
kunde även ge den ryska krigsledningen goda råd angående
krigföringen. Särskilt utpekade han kuststräckan mellan
Stockholm och Gävle såsom lämplig för landsättning av
ryska trupper. Där lågo nämligen de rikaste järnverk och
de berömda Dannemoragruvorna. Om ryssarne landstege
där, skulle de icke mötas av motstånd utan av revolution.
Något motstånd i dessa trakter kunde för resten aldrig kom-
ma i fråga av den anledning, att det icke fanns 2,000 man
övade soldater för att försvara kuststräckan från Gävle ända
till Norrköping.

Hur är det nu möjligt, frågar man sig, att fienden mitt
under brinnande krig kunde på detta sätt få otillbörliga in-
blickar i de svenska försvarsåtgärderna och vad som brast
däri? Svaret finner man i Alop&eus” hemliga rapporter,
där han säger sig ej kunna nog berömma hänsynsfullheten
hos den officer, som fått uppdraget att bevaka honom.
Vem var då denne svenske förrädare? Jo, ingen mindre än
konungens egen överadjutant, dåvarande översten, seder-
mera generalen Gustav Reinhold Boije, som därmed
förvärvat sig ett namn vid sidan av Göran Sprengtportens,
