702 GUSTAV IV ADOLF.

general och svensk minister i London. Vid det nämnda till-
fället slod Gustav Adolf där »stel och frånstötande som van-
ligt, klädd i den namnkunniga karolinska dräkten, hand-
skar och allt, med handen på värjan, med utskjuten under-
läpp och stirrande på mig med sina stora, uttryckslösa ögon»,
säger Björnstjerna. »Sedan han kastat en mönstrande blick
på min klädsel, nickade han nådigt, emottog depeschen och
började läsa. När detta var slut, nickade han återigen, och
därmed var även mitt företräde förbi. Jag bockade mig ut
ur rummet utan att hava fått, jag vill ej säga ett ord av be-
röm eller uppmuntran, men ej ens en enda fråga om kriget,
om hären eller fienden. Att Hans Maj:t dock ej var missnöjd
med mig, därom övertygades jag snart genom den utnäm-
ning till major i armén och överadjutant hos honom, varmed
jag hedrades några dagar därefter.»

Stelheten och högdragenheten genombrötos dock ibland,
men då var det av obehärskade vredesutbrott med svordomar
och hotelser, ibland åtföljda av handgripligheter. Alltsedan
motgångarna i Pommern hade Gustav Adolf kommit all-
deles ur jämvikt. Han kände sig ensam och maktlös, så en-
våldshärskare han var, och därav alstrades en nervös över-
retning, som tidtals gjorde honom otillräknelig.

Hur betecknande för envåldshärskarens oförmåga att
samarbeta med sitt folk och vinna dess förtroende är ej hans
sätt att förskaffa de nödiga penningmedlen till kriget! Hans
försök att få England att öka sina subsidier gingo om intet,
och för att upptaga lån behövdes ständernas garanti. Men
någon förtroendefull samverkan med svenska folkets valda
representanter låg icke för Gustav Adolf. Ej ens i den stund,
då hela folkets krafter behövde spännas och samlas till ge-
mensamt försvar, ville han höra talas om riksdag. Han levde
i den bornerade tron, att människor kunna kommende-
ras till allting.

I stället för att sammankalla ständerna att besluta om en
beskattning beslöt han tvärt emot alla sina rådgivares åsikt
att på nyåret 1809 utskriva en extra krigsgärd, uppgående
för de flesta skattedragare till omkring fem gånger den van-
liga bevillningen, ett belopp som helt enkelt var omöjligt
att indriva.

Ett nytt försök att förmå engelska regeringen till att öka
