710 GUSTAV IV ADOLF.

stor mängd av människor, som ej deltogo däruti, kände sam-
mankomsterna och deras ändamål.s» Han ansåg största felet
ligga hos Hans Järta, som enligt flere samstämmande upp-
gifter icke var tillräckligt handlingskraftig för att, när det
kom till kritan, utföra den revolution, han så länge talat om.
Skjöldebrand sökte därför och lyckades också övertala de
sammansvurna att handla enligt en av honom uppgjord
plan, oberoende av Järta, och tog löfte av dem att ingenting
nämna för honom.

På aftonen den 7 februari utdelades rollerna i den stats-
kupp, som skulle gå av stapeln följande dag. Då skulle de
sammansvurna samlas på Beckers värdshus vid Norrtulls-
gatan under förevändning att aväta en festmåltid; och när
kungen som vanligt vid middagstiden åkte förbi på väg ut
till Haga, skulle man hejda hans ekipage, ta honom till fånga
och köra honom i en väntande täcksläde till Vaxholms fäst-
ning. Där skulle han förvaras under pålitlig bevakning, tills
hertig Karl utropats till riksföreståndare och en ny författ-
ning antagits. Pålitliga trupper skulle tillkallas från Åland
och Värmland för att stödja revolutionen.

Men vid det möte, som de sammansvurna före middagen
hade hos Cederström, uppenbarade sig till allas häpnad Hans
Järta; och så stark var hans makt över de andra, att han
lyckades slå ihjäl hela revolutionsplanen. Det var icke första
gången, som han framhöll, hur illa organiserat allting var,
som rörde den nya regeringens ordnande. Bland annat hade
han uttalat ett starkt misstroende mot Adlersparres och
Skjöldebrands förmåga som ledare, vilket hade till följd,
att den gamla vänskapen mellan Järta och Adlersparre bröts
för alltid.

Skjöldebrand var ursinnig. Han väntade sig den påföljd
av uppskovet, att konungen skulle sätta sig till motvärn
och landet få ett inbördeskrig. I harm häröver utslungade
han mot Järta: »Jag önskar, att allt det blod, som kommer
att rinna, och alla Sveriges olyckor, som skola bliva frukten
av din rädsla, avund och ilska, måtte till evig tid bränna
din fega, usla varelsel»

Så berättar Skjöldebrand själv i sina memoarer, där han
tecknar Järta som feg, avundsjuk och självförgudande.
Enligt andra uppgilfter var det Adlersparre, som en gång
