GUSTAV ADOLF BLIR AVSATT,. 713

andra handen uppå, att landets fäder och vise skola äga frihet
att återföra sällhet, välmåga och laglighet i fosterbygden.

Stor och ljuv blir för Sverige den högtidsdag, då varie
svensk man med bibehållen ära och självständighet åter-
vänder till sitt fredliga yrke, till ny välmåga och till sällheten
inom sitt eget hus.»

Men proklamationen sprider också ett egendomligt ljus
över revolutionsledarnes verklighetssinne och förmåga att
bedöma det världspolitiska läget. Det är en för eftervärlden
rent obegriplig naivitet, som tar sig uttryck i sådana reflexio-
ner som dessa: »Vår bundsförvant England skall veta vär-
dera ett folk, som bryter sina bojor och rotfäster lagbunden
frihet inom sitt sköte. Frankrikes och alla århundradens
hjälte skall högakta ett folk, som jämnliknar honom i be-
drifter och krigsära. Rysslands och Dannemarks regenter,
oupphörligt syftande på sina nationers upplysning och eko-
nomiska omskapning, skola ej ofreda ett folk, som har samma
syftemål. När allt personligt agg undanröjdes, återstår blott
gemensam högaktning, gemensamma fördelar, gemensam
föresats att leva eller dö självständiga folkslag ...»

En ganska framstående svensk diplomat, förre envoyén i
Berlin Brinkman, talar också, med tanke på dylika fraser,
om »våra välvningssnillens lyriska inbillningar». Fråga är
dock, huruvida man skall ta Adlersparre på orden. Det tro-
ligaste är, att han, liksom folkledare brukat i alla tider, tagit
munnen full av vackra ord, som i själva verket även för honom
voro bara munväder att »lura bönder» med, säger den sure kri-
tikern, att elda och entusiasmera med, säger den glade en-
tusiasten. — Och det lyckades han också göra. De vackra
fraserna slogo an. Förty de innehöllo just precis, vad folk
ville tro. Dock blev proklamationen även parodierad,
och man misstänkte Hans Järta för att vara den skyldige.

Sedan upproret organiserats, bröt Adlersparre med några
tusen man upp från Karlstad den 9 mars. Hans marsch blev
som ett triumftåg, och truppen växte genom att nya avdel-
ningar slöto sig till den. Den 12 mars hade han hunnit till
Örebro. Samma dag fick Gustav Adolf genom en kurir från
därvarande landssekreterare underrättelse om resningen.
Han beslöt då att fara till Skåne, ty där stod Toll med södra
armén, och på honom ansåg han sig kunna lita. Konungen
