714 GUSTAV IV ADOLF.

vidtog också åtgärder för att försäkra sig om bankens till-
gångar. Skulle alltså ett inbördeskrig, det värsta av allt,
komma till råga på det övriga eländet?

I detta hotfulla ögonblick var det Finlands hjälte, Adler-
creutz, som grep in. På morgonen den 13 mars begav han
sig tillsammans med en del pålitliga kamrater upp på slottet.
Fältmarskalken Klingspor var just inne hos konungen och
försökte förgäves — ovisst för vilken gång i ordningen —
övertyga Hans Maj:t om nödvändigheten att sammankalla
ständerna. Adlercreutz och de övriga officerarne avbidade
j rummet utanför det lämpliga ögonblicket för ett ingripande.
När det var kommet, öppnade de dörren och trädde in i
konungens rum. »Konungen», berättar Adlercreutz, »syn-
tes något förundrad. Jag steg då konungen närmare och be-
gynte tilltala honom, att hela riket var försatt i största hä-
penhet över fäderneslandets olyckliga ställning och i syn-
nerhet konungens tillämnade bortresa, att alla högre äm-
betsmän, militärer och andra redlige medborgare uppmanat
mig att söka sådant förekomma, i vilket avseende vi nu —

Här avbröt konungen mig, ropandes högt: ”Förräderi!
Ni äro förförde och bliva alla olycklige!l Vi svarade lugnt:
”Vi äro varken förförde eller förrädare. Vi vilja frälsa Eders
Maj:t och fäderneslandet.” Konungen drog sin värja. Jag
sprang honom då på livet, fattade honom under armen, och
överste Silfversparre tog värjan utur konungens hand. Ko-
nungen begynte skrika förskräckligt: ”De vilja mörda mig —
hjälp! hjälp! Vi sökte stilla konungens förskräckelse och
farhåga att bliva mördad. Slutligen lovade han att giva
sig till freds, om han återfick sin värja, vilket vi genom
föreställningar ville förmå honom att avstå ifrån. Men då ko-
nungen envist yrkade att återfå värjan, måste vi slutligen
förklara att sådant icke kunde ske eller konungen vidare
tillåtas befatta sig med riksstyrelsen.

Under tiden hade av konungens rop åtskillige av dem,
som voro utanför rummet, jämte tillkomna livdrabanter, kam-
marhusarer och annan betjäning velat med våld öppna dör-
ren, som tillhölls av tvenne adjutanter. Och då sådant icke
lyckades, sönderslogo de den med eldgafflar och sablar, så att
spillrorna flögo omkring i rummet. Jag lät då öppna dörren,
sprang mitt ibland de församlade, ryckte sabeln av en kam-
