720 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.

Hon skall ej ha varit mer än 18 år, då hon skrev den i dess
ursprungliga skick. Den utgavs i »Vad nytt?» tre år därefter,
år 1775. Två år senare utkom den som särskild dikt i be-
tydligt omarbetad men också betydligt tamare form. Där
förekomma dock sådana präktiga typskildringar av medel-
klassens fruar som denna:

»En dryg matrona främst vid bordet
sin tyngd en länstol anförtror.

Ett erkänt vett att föra ordet

i hennes rika hjärna bor.

Hon aldrig tiden tyst förhalar

men med ett nit och styrka talar,

som gjort så mången piga stum.

Sin plats hon ganska vidsträckt pryder
och sina hushållsdater tyder,

som i volymer knappt få rum.

Till kökets styrsel hon sig vänder,
och strax ett allmänt utrop hörs.
Man gruvar sig och fäller händer
vid allt vad dagligt där förstörs.»>

Sedan kan man lita på att fruarna ha var och en sina bi-
drag till »pigornas» psykologi att komma med.

Den unga författarinnan sysslade också med översätt-
ningar av både fransk och latinsk poesi. I det ädla romar-
språket var hon tidigt så hemmastadd, att hon kunde hjälpa
sin far att rätta studenternas latinska skrivövningar.

Under sina visiter i Stockholm umgicks den vittra mam-
sell Malmstedt bl. a. hos Schröderheims. En dag år 1779
märkte hon, när hon trädde inom dörren till detta vittra och
glada hem, att hon tappat sin sypung, berättas det. Fru
Schröderheim hade på skämt tagit den till vara men sade
ingenting därom utan uppmanade henne att i Stockholms-
posten införa en annons på vers om det förlorade föremålet.
Utan tanke på att någon intrig kunde stå där bakom skall
mamsell Malmstedt ha satt sig ned och skrivit följande
annons:

»Förlorade saker.

En flicka har sin sypung mist.
Den tappades gu'nås så visst
