ANNA MARIA LENNGREN: 723

Törhända var det samme tjuv — i alla händelser en lika
humoristisk yrkesbroder, som är hjälten i epigrammet »In-

fall:
»En tjuv uti arrest nog oförsiktig var
att genom näsvist tal och svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: 'Slyngel, vet och lär,
det tåls ej ovett här på orten.”
”Ha', inföll tjuven, ”om så är,
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.”»

Till samma genre hör också sagan om den livdömde, som
blev hängd men tack vare bödelns slarv senare kunde fri-
göra sig ur snaran och i sin tur fick verkställa det straff,
som bödeln ådömdes för sin nonchalans:

»Väl den, som återtjänst kan visa
mot den, i nöden bistånd skänkt,
men dubbelt säll må den sig prisa,
som hänga kan den honom hängt.»

Ett något oväntat slut har epigrammet »Den olycklige
i kärlek>:

»Tre älskarinnor har jag mist.

Den första blev av döden slagen;

den andra genom svek och list

av en rival blev från mig tagen.

”Än då den tredje?” frågar du,

”var blev väl hon?” ”Hon blev min fru.”»

En besläktad stämning vilar över följande gravskrift:

»Min hustru vilar här till världens sista dag.
Hon är i ro — och även jag.

En blick bakom den äktenskapliga ridån får man också i
satiren om mannen, som på dödsbädden ber sin hustru svära
att inte gifta om sig med Per och får till svar de lugnande
orden:

»Dö, kära man, i ro!
Nej, aldrig nånsin tar jag Per —
med Sven jag ren förlovad är.»
