724 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.

Ett pikant litet epigram är »Den lille ljugaren»:

»Slå vad, att lilla herr von P.

med tiden blir en ljugare!

Slå vad — jag säkert ej skall tappa;
ty då han än i vaggan låg,

han på sin moders make såg

och ropte ”Pappa'.»>

Nästan amerikansk i sin humor är den dialog, som börjar
med följande reflexioner mellan två personer A och B:

»Så har den skurken rest den allra sista färden!»
»Säg intet ont om den som vandrat utur världen.
En fördel framför oss dock ödet honom gav.»

>Vad då?»

»Jo ingen hund skall nosa på hans grav.»

»Och det vet du precist? Är du förryckt rent av?»
»Tror du väl någon hund lär klättra uppför stegen?»

u>tw> w>

Mannens grav är — såsom läsaren antagligen gissat — en
galgel

Lika kort som god är också reflexionen vid Cornelius Tratts
sista färd:

»Bror Tratt, du levde glatt och kort.
Förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort.»

Dråplig är också slutreflexionen i dikten om skepparen,
som gifte sig med en ung och vacker flicka men på själva
bröllopsdagen får höra sin skeppsredare skämta om, hur stor
risk det är för en sjöman, som så länge är borta från sin fru,
att ha en så vacker hustru. Men den rättframme sjöbussen
menar på, att om så illa skulle gå, att hustrun bleve honom
otrogen, så bleve skillnaden inte så stor på vad som kan hän-
da principalen själv:

»Jag seglar bort till världens ända,

blir hanrej medan jag är där —

och medan, min patron, Ni blott på börsen är,
kan er precist detsamma hända.

x

Må den moral, som sagan innebär
envar skeppsredare till tjänlig varning ländalb
