ANNA MARIA LENNGREN. 727

»mitt och familjens hela hopp,

som sju slags stångpiskor fann opp

men fick en fläkt ifrån ett fönster

och slöt i en katarr sitt ärofulla Jopp —
Hans gravvård resas skall av marmor.»>

Slutligen kommer hon till ett porträtt av en ovanligt skön
dam, men hon kan inte på villkor få den något för rättfram-
ma pigan att se, vem det skall föreställa. »Vads, utbrister
hennes nåd till slut irriterad:

”Vad ... känns jag inte strax på denna stolta panna?
”Men kors bevars väl, skrek Susanna

och släppte nålar, sax och tråd,

”skall detta vara hennes nådl!ll
”Vad... skall det vara? Vad... vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!

... Vad harm!... men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!

k

Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop, som lärs av denna dikten.»

Den mest betydande av fru Lenngrens satirer är dock
utan tvivel »Grevinnans besök», där beröringen mellan å
ena sidan de högvälborna herrgårdsdamernas andryga och
kyliga nedlåtenhet och å andra sidan det hederliga präst-
gårdsfolkets fjäskande ödmjukhet ger författarinnan till-
fälle att utveckla sitt medfödda sinne för det komiska i all
dess glans.

»I salen det högborna främmandet trädde;
herr pastorn med bugning och krus

beskrev, hur man underdån-hjärtligt sig glädde
av äran, som skedde hans hus.

Det grevliga herrskapet fördes till bordet —
Guds gåvor det feltes ej där.

Grevinnan så nedlåten nådigt tog ordet:
”Bevars vad ni gjort er besvär!”

Med klenät och struvor och pontak! och skålar
på tiden så länge drog ut;

det grevliga herrskapet satt som på nålar,
men äntlig tog måltiden slut.

1 Rött franskt vin.
