730 TVÅ HEMLIVETS SÅNGARE.

Målande är också hennes dryckesskämt om rådmannen
i Askersund, en helgjuten Bacchi broder, som

tillstyrkte, att fjäset med skålar
som tidsspillan borde tas bort:
ty människans livstid är oviss och kortl»

Mest berömd bland fru Lenngrens skämtdikter är »Några
ord till min kära dotter, ifall jag hade någom. Det
är visserligen en lärodikt med mycken — och surt förvärvad
— levnadsklokhet i, men en lärodikt i halvt skämtsam form.
Den lätt ironiska tonen skiljer den himmelsvitt från tidens
vanliga snusförnuftiga predikningar i levnadsvisdom på vers.

Typisk för hela hennes syn på ämnet är, kan man säga,
följande strof:

»Med läsning öd ej tiden bort!
Vårt kön så föga det behöver.

Och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa överl»

Nästan till ett bevingat ord ha de versrader blivit, i vilka
hon ger uttryck åt sin på det hela taget optimistiska världs-
uppfattning:

»Vår värld, min Betti, är ändå
den allra bästa värld man äger.

Den är, vad den beständigt var,
bebodd av kloka och av dårar;
och, noga överlagt, den har
mer rätt till löje än till tårar.»

x

Bland hennes idylliska dikter är »Den glada festem
givet den yppersta. Hon diktar inga herdedikter i gammal
beprövad stil, där idyllen är »så sann och menlös, att den
bräker. Hon flyttar över idyllen på den samtida verklig-
hetens mark, och så få prästgården och köpmanhuset sam-
ma poetiska dager över sig som en herdekoja. Helt plötsligt
finner man, tack vare hennes skaldegåva, att oskulden kunde
trivas lika bra i borgerliga hem som bland Arkadiens eller
den svenska landsbygdens »herdars. Så blir samma förfat-
